Svanarna vid Tysslingen

På hur många sätt kan man fotografera svanar?

När jag satte mig på tåget för att åka mot workshopen vid Tysslingen hade jag ingen aning om hur många sätt det fanns att fotografera svanar på. Visserligen var workshopen benämnd med ”pärlor och kreativitet”, men min fantasi hade begränsningar. Just ordet kreativitet hade, tillsammans med namnet på kursledaren, väckt mitt intresse. Jag har följt J-P Lahall på sociala medier och spenderat en del tid med att titta på hans bilder. Jag upplever att dom är väldigt varierade och mycket kreativa och jag gillar dom verkligen. Det var en av anledningarna till att jag anmälde mig till den här workshopen.

Tysslingen, eller Svansjön som den också kallas, är en viktig rastplats för sångsvanarna och ibland är det flera tusen på plats. Den här våren har dock vintern och våren varit ovanligt osams och dom flesta fåglarna är tydligen kvar längre söderut. Men det skulle nog bli bra ändå. Just att anpassa sig till det som finns är svårt, men samtidigt det roligaste när man ska skapa bilder, tycker jag.

Hur gör man då för att hitta intressanta motiv i en flock svanar? Jan-Peter började workshopen med att visa exempel hur han har gjort. Det satte direkt igång processer i min hjärna och jag längtade efter att få börja. Den sol som fortfarande sken från himlen var sannolikt den sista för hela helgen så jag ville dessutom passa på att använda mig av ljuset från den låga eftermiddagssolen.

För att ta hänsyn till fåglar och kanske även markägaren finns staket eller annat som begränsar hur nära man kommer, men det verkade som att fåglarna hade ganska bra koll på det så dom kom ändå ganska nära. Marken var förhållandevis torr så det funkade även bra att ligga på magen. Bilderna från den här första eftermiddagen och kvällen kännetecknas av ett varmt ljus från en låg vinkel. Så skulle det inte bli i fortsättningen.

Som vanligt på den här typen av resor var det inga sovmornar. Efter en tidig kväll var vi åter på plats en halvtimma innan solen gick upp dagen därpå. Och tur var väl det. Under ca 15 minuter den första morgonen hade vi en fantastisk morgonhimmel. Sen såg vi inte solen mer.

När man åker iväg så här är det lätt att ha höga förväntningar. Det hade jag oxå, men mina förväntningar var inte kopplade till naturens förutsättningar utan snarare till att jag skulle få tillfälle att utmana och utvecklas. Man kan ju välja att åka till kursdestinationen på egen hand, vilket ju skulle bli billigare. Men när jag åker på workshop/kurs som leds av en erfaren fotograf vill jag lära mig nya saker.

På mina första resor handlade det kanske mest om teknik, men med tiden har mitt fokus förändrats till att lära mig nya sätt att se saker och att använda dom olika tekniker som jag faktiskt numera behärskar. Den här gången var det verkligen så. Jag förstod att fåglarna skulle vara koncentrerade till ett eller ett fåtal ställen, vilket skulle begränsa vinklar och perspektiv. Mina förväntningar var alltså att J-P skulle hjälpa och inspirera mig att hitta massor av sätt att se på och fotografera sångsvanar.

På hur många sätt kan man fotografera svanar?

Jag har långt ifrån ett färdigt svar på den frågan, men Jan-Peter hade verkligen ett outtömligt förråd av nya förslag. Ibland var det ganska väntade förslag, som att använda olika slutartider. Men när han han föreslog att jag skulle prova att ha alla fåglar, ALLT, i oskärpa undrade jag om han verkligen menade allvar. Det gjorde han och jag provade.

Om jag tycker om resultatet eller ej vet jag inte än, men det jag vet är att jag hade jätteroligt på den här workshopen och att jag nog aldrig tidigare har befunnit mig så mycket utanför min ”fotografiska komfortzon”. Jag har tagit massor av bilder. Traditionella bilder, konstiga bilder, fina bilder, annorlunda bilder och – oerhört många – dåliga och fula bilder. Så många underbara misslyckanden!

Det fanns dock möjligheter till viss variation. Dels fanns det faktiskt andra fåglar än svanar; gäss, änder och ett fåtal tranor. Men även landskap. I bakgrunden fanns Kilsbergen och omgivningarna runt Tysslingen var i sig också värda några bilder. Vi slapp det starka solskenet utan fick istället mestadels ett mjukt dis och en hel eftermiddag/kväll med en fantastisk dimma.

Utöver kursledaren spelar förstås även dom övriga i gruppen en viktig roll. Oavsett övriga intressen och platser i livet har man alltid (minst) en sak gemensamt och det är ju intresset för bilder och fotografering. Det var en oerhörd lyx att få tillbringa några dagar tillsammans då vi klafsade i lera, hukade oss i iskall vind, huttrade och skakade av köld – men också med stor entusiasm brände av den ena exponeringen efter den andra. Däremellan hann vi också med att titta på några av varandras bilder samt, inte minst viktigt, en del härliga skratt.

Det blev, som sagt, många bilder och efterarbetet med dom kommer att ge mig många tillfällen att minnas och glädjas framöver. Det är ju så det är med bilder. 🙂