Ingen värme än, men det verkar som naturen läser kalender bättre än termometer. Trots att värmen dröjer kommer vi allt närmare sommaren med små steg. Men än så länge har vi fortfarande det bästa framför oss.
Den här helgen blev inte som planerat och så är det ju ibland. När livet kommer emellan får fotoplanerna maka på sig. Planerna är dock inte borta – dom får bara vänta ett tag. Jag håller tummarna för att vi åker till Knuthöjdsmossen en annan gång – kanske till hösten?
Här hemmavid finns ingen smålom (som jag känner till), men vårblommor är inte fy skam och morgonfrosten nyper tag även här. Att komma upp i ottan för att hinna uppleva den är ingen utmaning för mig. Jag går upp när jag vaknar, sätter mig på cykeln och trampar iväg en bit. Trots att jag bor ”mitt i” storstan är det inte långt till naturen. Den finns lättillgänglig i de flesta väderstreck. Lyx!
Den största utmaningen för mig handlade nog snarare om att välja objektiv och ”typ av objekt”. Jag hade helst velat ha med mig allt, men när man cyklar passar ”den lilla utrustningen för dom små objekten” bäst. Stativ och dom tyngre pjäserna fick alltså stanna hemma. Det fick tyvärr även liggunderlaget……..
Att enbart ha möjlighet att fotografera dom små detaljerna innebär dock inte nödvändigtvis att man inte upplever någonting annat. När fingrarna tappar känseln i kylan och nackens muskler ”prata allvar” är det dags att pausa. Då zoomar jag ut en stund och njuter av trädens och markens allt grönare nyanser och tänker att hela naturen verkligen är på väg in en grön tid.
När markens kyla och blöta kryper in genom kläderna ställer eller sätter jag mig upp och känner solens värme samtidigt som jag noterar sångsvanarnas sjungande läte när de flyger förbi. Jag noterar också dom ihärdigt arbetande björktrastarna vars läte kanske mest påminner om en dåligt oljad cykelkedja.
I dom här naturnära stunderna är det verkligen härligt. Det finns ju gott om vetenskapliga bevis för att vi människor mår bra i naturen. Inte så förvånande – vi är ju en del av den egentligen. Mer förvånande blir jag mer av att jag är förhållandevis ensam. Är det verkligen bara jag som är morgonpigg?
Lite senare på eftermiddagen är jag långt ifrån ensam. Då gör sig närheten till storstan mer påmind genom att fågelsången blandas med röster och alla sittbänkar i solen redan är upptagna när jag kommer. Men det gör inget – det är ju kul att fler vill vara här och njuta av maj, den sköna.
Krya på er, fotokompisar. Jag hoppas vi ses snart.
Bli först att kommentera