Hägrarna vid Råstasjön

För två år sedan deltog jag på en fotoworkshop då vi bl.a. fotograferade hägrar vid Råstasjön. Det var fantastiskt roligt men trots att det är enkelt att ta sig dit har jag inte varit där sedan dess. Det har inte riktigt varit rätt väderförutsättningar i kombination med tillgång till tid.

Den här veckan kände jag dock att det ev. skulle finnas en chans. Vintern hade ju kommit och det såg ut att vara stabilt (tillräckligt) kallt för att snö och is skulle ligga kvar och just inför lördagen såg det extra bra ut; nyfallen snö under natten och inte alltför kallt.

Efter en tuff arbetsvecka som präglats av årsbokslut i kombination med mycket sjukdom på redovisningsavdelningen passade det bättre än nånsin med aktiviteter av helt annat slag. Under fredagkvällen kontaktade jag fotokompis Annika (som också var med på workshopen) och vi bestämde träff vid ”matningsstället” morgonen därpå.

Solna kommun hjälper vinterfåglarna runt Råstasjön på olika sätt sedan många år. Dels håller man vattnet öppet i sjön på ett par ställe och dels matar man fåglarna. Just hägrarna får besök av ”fiskbilen” två gånger per dag och dom har lärt sig att då vankas det strömmingsfilé. Det här innebär att man kan vara tämligen säker på att det finns hägrar på plats vid ”matningsstället” och att man kan komma fåglarna väldigt nära. Det är oftast inga problem att komma inom 5 meter och ibland ännu närmare.

Vill man öka sina förutsättningar till lite extra roliga bilder ska man naturligtvis ha strömming med sig, men trots att jag alltså hade haft den här utflykten i åtanke flera dagar fanns ingen fisk i min ryggsäck. Jag kände mig ändå säker på att det skulle finnas hägrar på plats och att vi skulle kunna komma tillräckligt nära.

Jag var på plats strax efter kl 8 och det dröjde inte länge innan Annika kom gående. Vid den tiden på morgonen hade ju inte solen gått upp utan det var ”blå timman”, vilket ger bilderna ett lite speciellt blått ljus. Till vårt sällskap hade vi ett 20-tal hägrar som stod där som gamla kutryggiga gubbar i snön (och uppe i träden).

Man går inte förbi det här stället obemärkt utan Harry och hans kompisar noterade direkt att något var på gång. Dom sträckte lite extra på halsen och följde oss med blicken. En och annan klapprade lite med näbbarna (är detta ett sätt att hävda sin plats gentemot de andra?), det kom ytterligare ett par flygande och någon gick en lite runda. Det var väldigt uppenbart att vakenheten var förhöjd.

När man går in i sin fotograferingsbubbla är man ofta inte så social, man har inte så stort behov av att prata så mycket med varandra. Det gäller i alla fall för Annika och mig. Jag tycker att det är skönt med fotosällskap som förstår det här. Vi är där tillsammans och delar en upplevelse, men vad vi ser och hur vi ser det är i allra högsta grad individuellt och personligt.

Det betyder dock inte att vi tyckte att det var jobbigt och besvärligt när det dök upp fler fotografer. Plötsligt hade vi sällskap av inte mindre än Jonathan, som ledde den workshop vi deltog på för två år sedan. Att se honom där var naturligtvis jättekul. Inte heller han hade varit där sedan den där ”fantastiska dagen med snöstorm”, men även han hade noterat att förutsättningarna för denna dagen såg bra ut vädermässigt och åkt hit. Jonathan (och hans kompis) var dessutom betydligt bättre förberedda än vi; dom hade strömming med sig! Är man proffs så är man.

Aktivitetsnivån bland både hägrar och fotografer höjdes märkbart när det kastades ut strömmingsfiléer. En del tuffar till sig ordentligt för att nå godbitarna som kastades ut i snön.

En teknik som det är lite kul att prova när det är snö är att medvetet överexponera och ”bränna ut” högdagrarna, att låta det ljusa i bilden bli så ljust att inga detaljer går att urskilja. Motivet, fågeln i det här fallet, framträder ju då extra tydligt. Den rena bilden och minimalismen bidrar också till en ”konstnärlighet”” som jag tycker om.

Framåt 10-tiden kom frukosten (fiskbilen). Vid det här laget hade det samlats många fler fåglar på både marken och i träden runt omkring. Allas blickar var koncentrerade till det som hände runt den lilla skåpbilden och på vilken fläck det landade en fiskfilé. Jag läste om att man tidigare serverade hägrarna hela fiskar, men att det blev svårt för fåglarna att svälja om fisken han frysa och bli stel. Därför är det filéer som erbjuds idag och det verkar vara väldigt populärt.

Jag skulle kunna titta på och fotografera dessa fåglar hur mycket som helst. jag upphör inte att fascineras av alla uttryck och former. Fjäderdräkten tillhör ju dessutom en av dom vackraste man kan tänka sig. Även om bilderna här är tagna med en ”rejält” teleobjektiv, som ju ger en förstärkt känsla av närhet är man ändå verkligen nära fåglarna på det här stället. Det är superhäftigt. På våren och sommaren bor dessa (samma?) fåglar på Djurgården. Även där kommer man förhållandevis nära, men inte alls på det här sättet.

Efter ett tag känner jag dock att det börjar bli kallt. Jag är bra klädd, men att ligga på magen i snön och hålla i en kall kamera gör att kylan ändå kryper in. Det blir till att plocka ner grejerna i ryggsäcken och gå upp för backen till Näckrosens T-banestation. 45 minuter senare var jag hemma och efter en varm soppa var det dags att sätta sig vid datorn för att ladda in bilderna. Det här är några av dom och glädjande nog finns det nog fler som jag kan ”tillbringa lite tid med” när tankarna behöver skingras från andra saker.