Vinterkallt

Mössa och långkalsonger är inte min grej – dom kliar. Det spelar ingen roll vilket material dom här plaggen har – dom kliar. Men kliar eller inte – nu är dom på.

Med både snö och kyla är det otvetydigt vinter. Egentligen är det ju inte speciellt kallt, men när man vant sig vid en minitemperatur på 0 så får ju kroppen en smärre chock när det är neråt -10. Förra säsongen tror jag inte att det var meteorologisk vinter alls i Stockholm och inte heller denna säsong började ju speciellt kallt, men nu är den här – vintern.

När jag var barn var det alltid så här. Då var hela vintern tillräckligt kall för både snö och is och vi åkte skridskor, skidor, byggde snögubbar och hade snöbollskrig hela vintern. Dessutom vill jag minnas att solen sken de flesta dagar. Vi åkte skridskor på ”krossadammen”, skidor nedför alla höga backar och rullade stora snöklot till gubbar och fort på stora gräsmattor. Eller?

Med tanke på att jag är uppväxt i norra Skåne är det kanske inte så trovärdigt. Sannolikt var dessa vinterdagar lätt räknade, backarna inte så höga och kanske är det just därför jag så väl kommer ihåg dom. Jag gissar att jag inte heller är ensam om dessa minnen utan det är väl så här dom flesta av oss kommer ihåg våra barndoms vintrar.

Hur som helst gillar jag när det är vinter i januari. Jag tycker om när det är ordning på årstiderna och att temperatur och annat är som man borde kunna förvänta sig. Då kan man ju planera sina aktiviteter och inte hela tiden bli utsatt för en massa obehagliga överraskningar. I januari och februari ska det vara kallt. Det är då man använder den varma jackan, de varma kängorna och t.o.m. mössan och långkalsongerna.

Ett vinterkallt januari ger inte bara ”frid i ordningssinnet” det ger också möjlighet till lite annan fotografering. Både färger och former har förändrats sedan i höstas och ger ny input till kreativitet och lust. Vilken färg har egentligen den vita snön? Varifrån kommer egentligen ljuset? Och hur många kontrasterande mönster kan egentligen dom mörka trädgrenarna bilda mot allt det ljusa?

Vintern ger inte bara positiva möjligheter. Den skapar också en del utmaningar. Att klä sig i många tjocka lager kläder begränsar ju rörligheten och gör det ännu jobbigare att komma ner på huk. Tur att det finns stretchtyger :-). Varma handskar är ett måste, men det är inte helt enkelt att snabbt justera bländaren med tumvantar. Att batterierna inte håller så länge i kyla har ännu inte varit något problem eftersom jag längtat hem till värmen långt innan batteriindikatorn börjat varna.

Dom flesta håller nog med om att det nästan kan kännas kallare med 0-gradigt ruskväder än den torra, klara kylan vi har nu. Om man tar av sig handskarna för att lättare kunna hantera kamerans reglage har man rätt bråttom att få på dom igen när det är ruskväder.

Häromdagen (med många minusgrader) tog jag också av mig handskarna. Jag upplevde inte alls att det var kallt och höll nog på att hitta rätt vinkel i förhållande till ett grässtrå i flera minuter. Plötsligt insåg jag att fingrarna inte alls fungerade och fick bråttom att stoppa in dom igen. Det tog ett tag innan det gick att fortsätta fotografera, men det gick (och inga bestående men är identifierade).

När det kommer mycket snö under en kort tid blir det ofta problem t.ex. i trafiken. Men det blir ju också otroligt vackert i naturen. Effekten är ofta tillfällig och jag blir extra glad när jag har möjlighet att komma ut och få se decimeterdjup snö på tunna grenar och marken under träden utan alltför många upptrampade spår.

Saker som man normalt kanske inte ens lägger märke till framstår plötsligt som små konstverk i den orörda snön. En exponering i överkant gör dom lättare att se.

Kanske finns det möjlighet att jag hinner vänja mig vid både mössa och långkalsonger den här vintern.