Gatorna i Hanoi

I februari var jag i Vietnam tillsammans med fem kompisar. Vi började vår resa i Hanoi, huvudstaden.

Vi var förberedda på att Vietnam är ett långt land och når ganska långt norrut. Att Hanoi ligger i landets norra del visste vi också, men ändå vi förvånades över hur kallt det var. Man tänker att man ska åka till Sydostasien och då behöver man inte särskilt varma kläder, men med 12-14 grader fick vi plocka fram det vi hade.

När jag nu i efterhand läser om Hanoi verkar det lite oklart hur många människor som faktiskt bor där, men vår guide berättade att det är ca 10 miljoner och att det dessutom finns ca 8 miljoner motorcyklar registrerade. Då är det ju inte så konstigt att vi slogs av folkmyllret och av alla motordrivna tvåhjulingar. Det var verkligen vespor, mopeder och motorcyklar överallt, men trots fulla vägar och ”tveksamma” väjningsregler verkade ändå trafiken präglas av någon form av vänlighet. Tutningarna lät snarare som ett försiktigt ”här-kommer jag” än ett SE DIG FÖR! VAD F….N HÅLLER DU PÅ MED! och det mesta verkade fungera riktigt bra.

Bac, vår guide, instruerade oss i konsten att korsa vägarna med det kontinuerliga flödet av motorcyklar. Det gällde att vara försiktigt målmedveten och tydlig. – Gå bara rakt över utan att tveka eller springa. Då kommer alla att väja bakom eller framför dig.

Det var ju egentligen inga komplicerade instruktioner, men inte så himla lätt att följa. Jag kände att jag helst hade sett att man tydligt stannade för att låta mig gå över, men det fungerar liksom inte så.

Vårt hotell låg i den gamla delen av stan. Där är gatorna inte så breda och har fortfarande namn efter de olika hantverkare som slog sig ner i stan med början på 1200-talet. Man valde att bosätta sig skråvis och gatornas namn är fortfarande uppkallade efter produkten eller tjänsten som de flesta på gatan ägnade sig åt. Idag är det lite uppblandat, men man kan fortfarande ana uppdelningen på vissa gator.

Husen är smala med 4-5 våningar. I botten ligger affären, verkstaden eller tillverkningen och i våningarna ovanför bor man. Eftersom husen dessutom är byggda på djupet innebär det att en del av rummen inte har fönster. Den enda riktiga ytterväggen ligger mot gatan så de rum som finns längre in i huset saknar fönster. Så var det även i vårt hotell. Våra rum hade enbart ett fönster ut mot korridoren i mitten av byggnaden – inget dagsljus alltså. Med vad gör det – vi var inte i Hanoi för att sitta i hotellrummen.

Våra dagar i Hanoi tillbringades till största del med att gå runt och ”ta in” staden. Ibland hade vi Bac med oss och det gav oss möjligheter att ställa massor av frågor och lära oss. Han var väldigt kunnig och hade svar på de flesta av våra frågor, vilket var kul. Han var dessutom förvånansvärt frispråkig och öppet kritisk gentemot regimen. Han förespråkade tydligt fördelarna med privat ägande och individuellt hårt arbete och hade svårt för styrning och påverkan från Kina eller dess system.

Vi hade planerat den här resan under lång tid och jag hade läst på en den om landet innan. Jag har minnen av TV-bilderna när de amerikanska helikoptrarna lyfte från taket på amerikanska ambassaden i Saigon och kommer ihåg att jag tyckte det verkade skrämmande med de överfulla helikoptrarna och hysterin som uppstod då alldeles för många människor försökte komma med. Det här hände 1975 då USA förlorade kriget (Vietnamkriget eller det amerikanska kriget – beroende av vilket perspektiv man har). Med hjälp av de böcker jag hade läst nu hade jag fått en lite tydligare bild av landets våldsamma historia och de effekter som kolonialismen och uppdelningen av landet har haft.

Idag lever man i fred – i stort sett. Förhållandet med Kina är dock fortfarande komplicerat och det verkar som man är på sin vakt inför de sätt som Kina gärna ”hjälper till” med uppbyggnad av infrastruktur. Den historiska vänskapen med Ryssland (efter all hjälp och stöd man fått) verkar vara slut sedan ett par år. Man har i färskt minne vilka effekter ett krig har och vill inte veta av någonting som påminner om det. Med hjälp av en stolt och hårt arbetande befolkning vill man i stället bygga upp sitt land och låter sig gärna inspireras av ”den fria världen”. Det var verkligen intressant att höra Bac berätta och glädjande att han var så oerhört stolt av att vara just vietnames.

Effekter av fransmännens plundringar är, enligt min mening, främst negativa, men idag kan man kanske ändå se blandningen som intressant. Det som kanske var tydligast för mig var att man använder det latinska alfabetet parallellt med ”sitt eget” samt blandningen i arkitektur och mat. Att man kan läsa vägskyltar underlättar när man vill navigera på egen hand med hjälp av en karta. Att de traditionellt ”asiatiska” byggnaderna är blandade med de som är uppförda i fransk stil skapar en härlig mix och det vietnamesiska köket innehåller en lite udda detalj för att vara i Asien; vitt bröd bakat på vetemjöl – baguetter.

En Bánh Mì är en kort baguette med tunn och krispig skorpa. Den är delad på längden och fyllt med t.ex. fläskkött, kyckling, paté, rostad lök, picklade grönsaker m.m. Den säljs i varje gathörn och är en fantastiskt god och bra ”to-go-måltid”. Tar man sig lite tid och sätter sig ner för att äta passar det ypperligt med med vietnamesiskt öl därtill.

Jag vet inte om det vietnamesiska kaffet är inspirerat av Frankrike, men det är i alla fall oftast starkt och gott (lite speciell kryddning). Det som dock verkligen sticker ut är äggkaffet! En mycket typiskt vietnamesiskt specialtet är att servera kaffe med sötade uppvispade ägg på toppen. Det kan tyckas märkligt, men var förvånansvärt gott.

Mitt intryck av Hanoi är väldigt positivt. De människor vi stötte på var alla mycket vänliga och verkade genuint måna om att vi skulle känna oss välkomna och ha det bra. Med tanke på att turismen står för mer än 70% av landets BNP är det naturligtvis viktigt att tjäna pengar ”på oss”, men jag upplevde aldrig att det var påträngande på samma sätt som in många andra asiatiska länder.

Vi tillbringade de första fyra dagarna på vår vietnamresa i Hanoi – därefter fortsatte vi söderut.