Örnar – tredje gången gillt

Två gånger tidigare har vi suttit i gömsle med förhoppning att få se örn på nära håll. Ingen av dessa gånger har det blivit så. Lite frustrerande, men de vilda djuren har sällan accepterat de avtalsvillkor som vi sätter upp – dom har ju egna. Det är också en del av hela grejen, man vet aldrig vad som ska hända.

Den här gången hade vi bokat ett gömsle hos Birdsafarisweden, i Svartådalen, en liten bit från Sala. Vi hoppades på bättre tur än tidigare.

Eftersom man behöver vara på plats i gömslet i god tid innan det blir ljust så hade vi dessutom bokat boende natten innan. Skönt att slippa åka hemifrån innan 4. Boendet visade sig vara ett ”eget hus” på tomten hemma hos vår guide, Simon och hans sambo Sofia. Posten B&B Fläckebo har precis öppnat och vi är dom första gästerna. Vilken lyx.

Vi välkomnas med brinnande marschaller och Sofia som visar oss tillrätta. Strax därefter kommer även Simon och förser med allt man behöver för en god frukost samt instruktioner om att vi ska vara klara för avfärd kl. 6 morgonen efter.

Strax före 6 är nyinköpta damasker på plats, bilen packad och vi är klara för avfärd mot gömslet. Vi följer tätt efter Simons bil och känner oss ganska nöjda med att bilen har 4-hjulsdrift. De sista kilometrarna är inte plogade på länge och hjulspåren från tidigare ”örnturister” är vingliga ibland. Bilarna parkeras några hundra meter från gömslet och den sista biten går vi i pannlampors sken på en smal stig.

Det är fortfarande helt mörkt när vi kommer fram till gömslet. Simon öppnar upp de gluggar som vi vill använda för våra kameror och visar hur vi ska stänga efter oss när vi lämnar gömslet. Han tänder gasolvärmaren, ger oss instruktioner om bästa sätt att rigga kameror och lämnar en stor väska full med varm mat och dryck för vår dag i gömslet. Sen går han. När vi har fått utrustning på plats sätter vi oss och börjar spana genom det långsmala fönstret ovanför våra kameror.

Det dröjer faktiskt inte alls länge innan vi ser de första siluetterna av de stora fåglarna skymta i gryningen. Jag tror inte att klockan är mycket mer än 8. Tre örnar och en del korpar cirkulerar runt gömslet och sätter sig sen i träden en bit bort. Nu gäller det att sitta tyst och stilla så att dom vågar sig närmare.

Korparna vågar sig ända fram till åteln, men örnarna är antingen inte tillräckligt hungriga eller väldigt försiktiga. Egentligen tänker jag att det borde vara tvärtom. Örnar är väldigt stora och har ju betydligt mer effektiva ”vapen” i klor och näbb än vad korparna har så dom skulle ju kunna försvara sig mot det mesta, men ändå är dom väldigt avvaktande. Dom kan sitta i timmar och bara spana och då gäller det att gömslet inte signalerar någon form av mänsklig närvaro.

Timmarna går och det blir en nästan meditativ känsla. Då och då kommer en hackspett och några grönfinkar (?) och förser sig på småfågelmatningen, men vi försöker att hålla objektiven så stilla som möjligt. Kanske är vi betraktade.

Vi ser en och annan örn en bit bort, men ingen av dom vågar sig fram till åteln eller någon av de ”pinnar” som är placerade för att ge bra förutsättningar för fina bilder. Vi håller värmen med tjocka ulltofflor och filtar och får i oss både kaffe och gulaschsoppa som värmer från insidan. Hela tiden så tysta som det bara går.

Och så plötsligt, från ingenstans, kommer det en örn. Den kommer flygande och sätter sig direkt på en pinne precis framför oss. Nu är frågan – vågar vi börja fotografera eller ska vi hålla oss lugna så att den kanske vågar sig ner på marken. Vi bestämmer oss för att ändå ta risken att ta några bilder. Den sitter så fint och kanske är detta dagens enda chans.

Bilder med örn på pinne blir det, men efter en stund flyger den iväg till ett träd längre bort. Hade vi skrämt den, eller var den inte hungrig? Det får vi aldrig veta.

Mer väntan. Vi påminner oss om att Simon hade berättat om att klockan hade blivit 3 innan örnarna dök upp dagen innan. Kanske är ”mat-och-sovklockan” inställd på 3 även idag för 15:10 händer det – 1, 2, 3 och en 4:e örn kommer plötsligt flygande och landar direkt på maten. Vi har inte sett att dom har suttit och spanat så dom måste ha kommit bakifrån.

Vi håller nästan andan och låter dom börja äta, men sen låter vi avtryckarfingrarna börja jobba. Nu eller aldrig. Ljuset är inte det bästa – det har redan börjat mörkna – så vi förstår att det är sista möjligheten för dagen. Det verkar dock som att dom nu har bestämt sig för att det inte är farligt så dom äter på, hoppar runt och verkar inte bry sig alls om gömslet. Dom reagerar inte ens när jag river ner mobiltelefonen på golvet!

Vi får ca en halvtimma med 2-4 örnar på marken. Det är en fantastiskt upplevelse! Det här är verkligen stora fåglar och jag förstår att havsörnarnas vingar ibland liknas vid ”ladugårdsdörrar”. Vi noterar att dom 4 individerna inte ser likadana ut och misstänker att det nog är både kungs- och havsörn. Det är dock först därhemma som vi med bilder och annan hjälp får bekräftat att den som satt närmast verkligen är en ”Golden Eagle”. Det vet jag mig inte ha sett någon tidigare.

Kanske är kungsfågeln äldst eller så har den fågeln högre status än havsörnen för det verkar som dom andra tre har respekt för den och hela tiden låter den välja matbitar först.

För att hantera det allt sämre ljuset blir det många ”tekniska kompromisser”, men det känns ändå som vi har tillräckligt med tid för att prova olika lösningar. Höga iso-tal och längre slutartider.

Till sist är det dock så mörkt att vi inser att det bara är att släppa taget om kamerorna och bara titta på fåglarna genom fönstret. Vi ler mot varandra, andas ut och känner nog båda att det här blev bra – riktigt bra – väl värt all väntan.

När det blivit helt mörkt packar vi ihop våra grejer och vågar oss ut ur gömslet. Isolering och luckor för fotogluggarna sätts åter på plats och vi går tillbaka mot bilen. Den står kvar och vi letar oss sen försiktigt tillbaka på oplogade småvägar genom skogen tills vi kommer fram till bebyggelse och lite större, mer lättframkomliga vägar.

Därhemma väntar jobbet med att ta hand om alla bilder på minneskorten. Men det är roligt och varje gång jag sätter mig framför datorn eller tittar på färdiga bilder på annat sätt känner jag glädje över att ha fått vara med om ännu fler häftiga upplevelser.

Nu spinner vi planer för mer och fler och jag tror säkert att vi kommer tillbaka till Birdsafarisweden.