Min tidigare bild av den spanska kusten har nog främst handlat om sandstrand, sol och bad. Nu vet jag att det finns mer.
Längs den norra kusten, vid Biscayabukten, fotograferade vi dramatiska klippor som stupade brant ner i havet, spetsiga klippor som stack upp ur vågorna likt tänder och även en flera hundra meter lång vägg med de mest fantastiska ”bergmönster och färger” man kan tänka sig.
Jag åkte på en fotoresa med Foto Magica tillsammans med ytterligare sex deltagare och två guider och destinationen var Asturien och Kantabrien. När man åker med Foto Magica är det landskapsfotografering som gäller. På just denna resa skulle vi främst ägna oss åt kusten, men om moder natur erbjöd dimma skulle det finnas möjlighet att göra någon utflykt upp i bergen och/eller skogen. Någon dimma blev det dock inte utan vi fick stå ut med kusten under en klarblå himmel.
Utöver Mattias, som driver Foto Magica, hade vi förmånen att ha Christian Hoiberg som ytterligare guide. Båda har en god lokalkännedom och vet var de bästa platserna finns för varje givet tillfälle. En solnedgång eller -uppgång innebär en förhållandevis ”statisk fotografering” där man i princip hittar en vy och komposition, riggar kameran på stativ och inväntar rätt ljus. Det är guld värt när man får tips om var den platsen kan finnas.
När dessa bilder är knäppta finns förstås möjlighet att på egen hand vandra runt för att hitta egna motiv och bilder. Den här kusten erbjuder massor av sådana möjligheter. Stora och vidsträckta vyer för ett vidvinkelobjektiv och små avgränsade delar eller utsnitt då ett teleobjektiv kanske är ett bättre val. Att hitta något som just mina ögon fastnar på och som ”talar till mig” är roligt, men tar också en del tid. Därför är det bra att resan innehöll båda delar.
Platsen där havet möter land erbjuder dramatik. De stora vågornas kraft mot bergväggen, men också dyningarnas konstanta rörelse och ”malande” i sand och småstenar där kusten är plattare. För mig blev det en plats där jag lekte med långa slutartider och ibland även samtidigt rörde på kameran i försök att fånga känslan i vågorna.
Playa Del Silencio är ett ställe där jag hade kunnat tillbringa en hel dag (eller mer). När man väl hade gått nerför den ”oändligt långa” trappan väntade en strand med vita rundslipade stenar. Dom var lika vackra som jobbiga att gå på och lyfte man blicken mot bergväggen fanns hur många motiv som helst att hitta. Ur mönster och färger framträdde både små figurer som skogsbränder och mäktiga bergskedjor.
Jag satte mig ner, lyssnade på ljudet av vågorna som rullade in och satte de vita stenarna i rullning samtidigt som jag inledningsvis bara ”tog in” väggen. Ju mer jag tittade desto mer hittade jag. Det blev många bilder där och jag blev jättenöjd när jag förstod att vi skulle komma tillbaka en gång till (trots trappan).
Självklart står fotografering i centrum på en fotoresa, men jag (vi) har också väldigt kul. Alla har samma intresse och det saknas aldrig samtalsämnen. För varje resa känns det som att man får ett gäng nya vänner och det är inte alls ovanligt att man träffas igen på en ny resa eller annat ”fototillfälle”. Alla får en plats i min minnesbank tillsammans med alla härliga naturupplevelser.
Jag säger: – På återseende!
Bli först att kommentera