Allt är inte svart/vitt

I dessa tider kan mycket tyckas vara svart eller vitt (eller båda delar). Jag tänker att den allmänna situationen kan kännas mörk eller svart och att den i högsta grad närvarande vintern är väldigt vit och kall.

Det här kanske inte alls har med varandra att göra (eller?), men när man går ut i naturen ser man ju tydligt att det är väldigt svart och vitt. Bara enstaka svaga färger bryter av detta hav av kritvitt och mitt på dagen upplever jag dessutom väldigt hårda och tydliga kontraster.

I Stockholm har det kommit en del snö. Vissa dagar har det snöat rejält och andra dagar har det bara fyllts på lite. Som om Kung Bore har velat bättra på och säkerställa att vi inte lyckats städa undan det rena vita med plogbilar och sand.

Att ta sig fram är betydligt jobbigare än vanligt. Under snön är det isigt och halt och all snö som ligger gör varje steg mycket tyngre än vanligt. För mig innebär detta i viss mån en prövning och träning. Jag vill oftast ha energi och fart i stegen, men det är helt enkelt inte möjligt nu. Jag är tvungen att anpassa mig och tar mig fram i en betydligt makligare hastighet än vanligt.

För mig är den mer eller mindre självklart att ta med kameran ut på promenaderna. Den är ett av mina mest naturliga sällskap. Med den över axeln eller i ryggsäcken är det dessutom lättare att hålla tempot nere. Även om promenadens primära syfte inte är att ta en massa bilder så finns en högre medvetenhet om omgivningen och dess detaljer när den är med.

Jag tar ofta ganska många bilder när jag håller på och man kan ju fråga sig varför. Det gör i alla fall jag. Det finns flera anledningar. En är att mina händer och fingrar inte ska glömma bort hur knappar och reglage på kameran ska användas. Jag vill inte behöva tänka på vilka fingrar som ska göra vad för att ändra bländare eller exponeringstid. Det ska komma naturligt och utan att jag behöver titta på kameran. Man kan tro att det här är något man lär sig en gång för alla, men tyvärr inte. Det måste hållas vid liv.

En annan anledning är att jag fortfarande lär mig någonting varje gång jag använder kameran (eller rättare sagt när jag kommer hem och tittar på bilderna i datorn). Jag tar därför ofta flera bilder med olika inställningar på samma motiv. I stället för att stå länge och fundera på vad som kanske blir bäst tar jag helt enkelt några olika varianter. Avgörandet gör jag istället i efterhand när jag ser alternativen. Kanske kommer jag att förändra ”tekniken” så småningom eller kanske är detta en del av min personlighet och het enkelt ”min metod”.

En negativ konsekvens med att ta många bilder är förstås att man måste lägga lite tid på att städa och kasta bort. Jag har för vana att göra en första rensning så fort som möjligt. Det som är ”uppenbart” dåligt måste bort direkt. Annars ser jag inte skogen för alla träd. Självklart kastar jag fel bildfiler ibland, men så länge det inte rör sig om unika upplevelser eller händelser tycker jag inte att det gör så mycket. Det går ju att ta nya bilder.

När det är ihållande kallt som nu bildas det ju en del is och där vattnet rör sig kan det ju bli en del häftiga formationer. Att fånga sådana på bild har varit en av målsättningarna ibland. Isformationer har jag hittat och många bilder har jag tagit, men ännu har det inte blivit något som jag verkligen gillar. En del bilder är OK, men det finns ingen som har det där extra och som gör att dom ”betyder något”. Jag har inte kommit på vad som är fel eller saknas, men tänker att jag helt enkelt bara får fortsätta. Ta många bilder och titta på dom ordentligt i efterhand. Kanske kommer det eller kanske är det så att jag inte kan ta isbilder. ???????

Vad kan vara mäktigare än ett gammalt träd? Många av dom träd jag ser på mina promenader är flera hundra år gamla och jag fylls av en känsla av respekt och (nästan) vördnad när jag ställer mig och tittar på dom. Ibland är det något som sticker ut och liksom utmärker sig lite extra. Ofta är det en ek.

Snön vräker ner, det är kallt om fingrarna och flingorna envisas med att fastna på linsen. På marken ligger snön djup och gör varje sig mångdubbelt jobbigare än annars. Trots det är känslan starkt positiv. Jag stannar upp, andas djupt och blir medveten om tystnaden (en sådan tystnad som bara snöfall kan ge). Och så står den där – eken!

Direkt efter att snöfallet slutat ligger flingorna fluffigt och lätt. Jag hade tur och solen bröt plötsligt igenom molnen. Det blev som miljoner diamanter på marken.

Mycket är svart och vitt, men inte allt. Även i vinternaturen finns en och annan färgklick. Lite blek och lite skrumpen, men fröna finns kvar därinne. Dom väntar på varmare och mer färgrika tider.