Vad var det egentligen som hände?

Idag hade jag ett litet samtal med en kollega. Det var egentligen inget särskilt med samtalet, men vi kom självklart in på det vi alla har hamnat i, Coronakrisen. Oavsett om vi vill det eller ej så på verkar det viruset oss alldeles oerhört mycket. Det handlar om både stort och smått.

Min kollega heter Britta och hon berättade bl.a. att hon skriver nu. Hon har alltid gillat att skriva, men nu skriver hon om vad som händer henne och hennes familj. Hur hon känner och upplever regler och begränsningar och hur dom hanterar olika situationer i familjen. När man är mitt uppe i det så har man ju ofta ett speciellt förhållningssätt till det som händer. Man (eller i alla fall jag) präglas ju mycket av sina känslor och dom påverkar också hur man hanterar olika situationer.

Britta hade dock tänkt lite längre. Hon förstod att när vi har lämnar det här bakom oss och kanske t.o.m. börjat glömma en del så kommer det nog att vara ganska intressant att kunna ta fram och läsa det som skrevs just nu när det hände. Jag tolkade det som att det inte bara var det faktum att hon tycker om att skriva som var anledningen till att det nu blir gjort utan också att det skulle kunna komma till glädje och vara intressant i en framtid.

Det här fastnade i mitt huvud. Det åkte runt därinne resten av dagen och på vägen hem funderade jag på hur jag vill göra. Vill jag också skriva om det som händer? Hur vill jag i så fall göra det? Kommer jag att vara intresserad av att läsa om vad det egentligen var som hände?

Ja, det vill jag nog göra – skriva alltså. Men på vilket sätt vet jag inte ännu.

Jag är inte hårt drabbad. Med det menar jag att vare sig jag eller någon i min absoluta närhet har drabbats av svår sjukdom, förlorat jobb eller andra stora saker. Jag har det, tvärtom, väldigt bra. Trots det både påverkas och begränsas mitt liv varje dag och det har en negativ effekt på hur jag mår. jag tycker inte om att vara begränsad och jag tycker verkligen inte om att inte kunna planera för framtiden.

Men att låta det negativa ta alltför stort utrymme går ju inte heller. Då blir det ju bara ännu värre. Man (eller i alla fall jag) måste hitta sätt att hantera det här på och jag känner dels att jag vill fokusera på det som ändå fortfarande går att göra på ett något sånär normalt sätt och dels att hitta sätt att fly in i en egen bubbla. Min bubbla är – kameran och fotografering. Det funkar inte varje gång, men det är en underbar känsla att i efterhand konstatera att jag helt har glömt tid och det som händer omkring mig. Min värld har för en stund helt handlat om en stackmyra som rör sig för fort eller om en häger som envisas med att vända sig åt fel håll.

De dagar och kvällar som jag inte kommer ut hittar jag inspiration och lust genom att titta på andras bilder och försöka förstå hur dom har skapats.

Om någon undrar vilken koppling som finns mellan text och bilder kan jag bekräfta – det finns ingen.

och inte en enda häger heller 🙂