Det gyllene ljuset strax efter solens uppgång och innan solens nedgång skapar fantastiska förutsättningar för stämningsfulla, vackra bilder. Brutus favoritställe i Mana Pools erbjuder just detta. I Long Pool finns flera grupper flodhästar (och många krokodiler). Flodhästarna är väldigt revirstarka och håller sig ofta på ungefär samma ställe i vattnet. Det gör att förutsättningarna är lite mer förutsägbara så om solnedgången bara inte skyms av moln vet han exakt var på den västra stranden man ska placera sig för att man ska få de sista rödgula solstrålarna bakom en av grupperna.
Vi kommer i god tid och kan placera ut oss i bra positioner. Tillräckligt nära vattnet, men ändå (hyfsat) utom räckhåll för krokodilerna. Jag lägger mig platt på mage för att få kameran så mycket som möjligt i ögonhöjd med djurens ögon. Det är ingen bekväm ställning på en stenig strand med en och annan tagg från akaciaträden, men fotografering handlar inte om bekvämlighet.
Största delen av tiden ser man knappt flodhästarna. I bästa fall sticker delar av näsborrarna och ”ögonbrynen” upp över vattenytan, men ibland ingenting.
Men så plötsligt händer det – ett av djuren gäspar. Det är precis det alla väntar på och över stranden låter det som ett gäng maskingevär. Allas kameror smattrar på med högsta hastighet på seriebildtagning. När gäspen är över, ca 10 sekunder senare, blir det tyst igen. Om varje kamera tar 10 bilder per sekund (vilket är mycket lågt räknat) kan dom flesta räkna ut hur många bilder det blivit.
Grejen med dessa gäspar är dels det väldiga gapet förstås. Det verkar inte som flodhästar har någon begränsning på hur stort de kan gapa och betarna som blottläggs därinne är minst lika väldiga. Dessutom har dom som en mustasch eller i alla fall hår på överläppen som då framträder grymt snyggt i motljuset. Optimal utdelning blir det om det utöver dessa saker blir vattenstänk. Har man tittat på Brutus bilder förstår man exakt vad jag menar.
Det kan ju tyckas enkelt att få till några drömbilder, men problemet är att man inte får någon föraning om vilket djur som ska gäspa – det är svårt att hinna med. Placeringen av flodhästens huvud (vinkeln i förhållande till kameran) är oftast inte optimal och inte är det så ofta som det blir vattenstänk. De flesta gäspar blir just bara en gäsp. Det här är alltså jättesvårt och med tanke på det är jag nog ganska nöjd ändå.
På kvällen dag 7 fick vi äntligen veta att hundarna fanns inom ”räckhåll”. Dom låg och sov precis nära vägen en liten bit från campen. Trots att det egentligen var för sent fick vi tillåtelse att åka dig. Vi fick stanna i max 10 minuter! Jag fick inga bra bilder från det tillfället, men jag såg dom.
Morgonen därpå började vi åter leta och inom ett par timmar var dom åter lokaliserade. Även denna gången fanns dom nära vägen och vi kunde hoppa ur bilarna för att få bättre fotograferingslägen. Det var en fantastisk förmiddag. Hundarna verkade helt obekymrade av oss och både lekte och verkade sova bara ett 50-tal meter från oss.
Framåt kvällningen kom vi tillbaka tillsammans ställe – och hundarna var kvar. Det var ett bra ställe med både skugga och när tillgång till vatten och återigen kunde vi försiktigt närma oss djuren till fots utan att dom verkade besvärade. Självklart noterade dom att vi var där och ibland fick vi magiskt ögonkontakt, men dom verkade inte bry sig.
Vi satt/låg där i tystnad ganska länge. Det var en härlig känsla att slippa motorljud utan bara tyst njuta av närheten till ett av världens mest hotade däggdjur. Framför oss hade vi 9 av totalt 5000 individer.
Dagen efter, dag 9, var vår sista dag. Vi hade en kort gamedrive kvar på förmiddagen, sen skulle vi återvända till Mana River Camp för brunch och därefter hoppa i jeeparna för transport till flygplatsen. Det här var denna resas sista chans att uppleva magi. Och visst blev det så.
Vi hade bara kört några hundra meter när vi såg ett ”dammoln” på håll. När vi närmade oss lite såg jag att det var hyenor som verkade slåss. Häftigt! Sen såg jag även hundarna!
Det som utspelade sig framför oss var en stöld. Hundarnas hade fällt en impalaantilop tidigare på morgonen, men under festen blev de överrumplade av hyenorna. Dom följer ofta efter de duktiga jägarna och eftersom dom är både större och starkare var det ingen match för dom att helt enkelt ta över bytet. Det var inte mycket kvar av bytet, men hyenorna rev och slet för att roffa åt sig så mycket som möjligt.
Plötsligt verkar det som om alla, både hundar och hyenor, verkar tappa intresset för bytet. Dom tycks bara lunka iväg åt lite spridda håll. Först verkade det märkligt, men så såg jag varför.
Lejonkungen kom gående – och då var festen plötsligt slut.
Jag skulle kunna skriva och berätta så mycket mer om den här resan med Fokus Fotoresor & Brutus. Varje dag var fyllda av det ena äventyret och upplevelsen efter det andra. Nu är det inte bara disken på datorn som svämmar över av bilder. Minnena och känslorna från den här resan svämmar även dom över sina gränser. Tack till alla er som bidrog – jag hoppas vi ses igen.
Bli först att kommentera