Längtan

Jag har befunnit mig i ett tillstånd av längtan. Under en längre tid har jag längtat efter ljus, vänner, familj, närhet och en massa andra saker. Det här tillståndet kommer och går men just i år har det känts extra påtagligt.

Längtan kan vara både positiv och negativ. På kort sikt känner jag ibland att det är negativt; jag vill att det jag saknar ska vara här nu direkt. Men å andra sidan är längtan även en positiv känsla för mig. Det innebär ju att det finns någonting positivt i framtiden, att någonting jag tycker om snart ska inträffa eller komma.

Förra året var ju väldigt speciellt. Så mycket ställdes på sin ända, fick ändras, skjutas fram eller rent av ställas in. Det mesta av detta upplevde jag som negativt även om det fanns undantag. Samtidigt kunde jag känna att det handlade om tillfälliga uppoffringar. Det var bara något som skulle fixas till för stunden för att snart bli som vanligt igen.

Nu har jag lärt mig att dom tillfälliga uppoffringarna kan vara under lång tid och till och med innebära permanenta ändringar. Mycket av det som jag (och alla andra förstås) har avstått kommer aldrig tillbaka. Det är för evigt borta. Så är det väl i och för sig hela tiden, men förra året hände det här så ofta och det var något som påverkade mig väldigt negativt.

De saker som skjutits på framtiden har då först känts negativa, men efter ett tag har känslan ändrats. Det roliga som skjutits upp finns nu som en positiv längtan efter något ”där framme”.

Jag tror aldrig att jag längtat så mycket till våren som i år. Jag har haft en stark känsla av att när ljuset återkommer den här gånger så återkommer även det ”normala livet” (eller i alla fall stora delar av det). Jag ska åter kunna göra dom saker som jag vill och åter kunna träffa dom människor som är viktiga.

Och nu ser jag att det faktiskt har börjat. I takt med att vitsippor dyker upp och börjar blomma har förändringen börjat. Det är självklart långt kvar till full normalitet, men vissa saker är nu åter möjliga. Den här helgen har jag t.ex. fått möjlighet att hälsa på hos mamma. Inte bara en snabb titt med stort fokus på att hålla fysiskt avstånd utan på riktigt. Att få hälsa på varandra med en kram, att få åka på en liten utflykt i samma bil, att få laga mat och äta tillsammans och att få umgås en hel helg utan att hela tiden tänka på att hålla avstånd.

Det här känns som en milstolpe och första steg mot det ”vanliga livet”. Jag blir glad när jag ser hur den lilla Anemone nemorosa ivrigt sträcker sig mot solens ljus och värme och jag hoppas att det här är början på återgången (eller hur man nu ska uttrycka det).

Sen är det ju det här som fick skjutas upp. En efterlängtad resa som skulle ha gjorts förra sommaren. Nu känner jag att det kanske finns en liten chans att den ändå kan bli av – den här sommaren.

Men det lär jag återkomma till.