Det ljusnar så smått och himlen framför oss färgas rosa. Det är lite kyligt, men helt vindstilla och alla ljud blir märkligt stora. På den svarta gölens vatten bjuder dimmälvorna upp till dans och i bakgrunden hör vi smålomen ropa. Vi är 5 fotografer på workshop med Foto Magica och Mattias Sjölund, klockan är 4 på morgonen och vi står framför en av dom större gölarna vid Knuthöjdsmossen.
Jag hade åkt tåg till Örebro dagen innan där jag blev upphämtad av Bengt och Mattias och de andra anslöt från olika håll på Hellefors herrgård där vi skulle äta och vila mellan fotoutflykterna. Landskapsfotografering stod på agendan och som så mycket annan fotografering utförs den med fördel i gryning och skymning. Så mycket ihållande sömn skulle det alltså inte bli fråga om den här helgen.
Kameran sitter på stativ för att minimera rörelseoskärpa i bilderna, men ”marken” vi står på består av gungig torv så minsta lilla steg från någon i gruppen innebär stor risk för oönskade effekter i allas bilder. Här gällde det att kommunicera innan förflyttning.
I takt med att solen steg över horisonten ändrade sig både ljusets färg, karaktär och riktigt. Det gav utrymme för både stora möjligheter och utmaningar. Självklart måste man hela tiden ha koll på och justera inställningarna, men minst lika viktigt är det att flytta sig. Plötsligt är ljuset inte längre intressant vid den stora gölen utan vi flyttade oss till gölen bredvid, som så var dränkt i ett gyllene ljus – ”the golden hour”.
Strax efter soluppgången blev det märkbart kallare och marken täcktes av frost. Den gav självklart nya möjligheter till bilder, i synnerhet i kombination med ett guldfärgat motljus. På fötter som blev allt kallare fortsatte vi vår vandring på spången.
För en sann fotograf är vare sig kalla fötter eller tunga väskor något hinder så vi lät oss inte hindras utan ägnade hela morgonen åt att leta motiv både när och fjärran. Till landskap räknar vi inte bara den storslagna utsikten utan även den minsta lilla detalj om den bara den väcker vårt intresse (här tror jag mig tala för de flesta av oss, men jag har inte gjort någon undersökning).
Den här mossen är inte bara vacker som den är utan den är också hem och häckningsplats för ett flertal fåglar. Framför allt anses den vara en av smålomens favoritplatser. Jag hade aldrig tidigare sett en smålom så för mig var det stort att få en första glimt av den vackra fågeln. Att få möjlighet att placera in en och annan i en bild var ännu roligare. Jag var inte på Knuthöjdsmosen för att fotografera fåglar i första hand, men dom fanns ju där och dom passade så väl in i landskapet.
Vi var på mossen vid flera tillfällen och varje gång var speciell på sitt sätt, men den första morgonen, på lördagen, var nog den som gjorde det starkaste intrycket. Söndag morgon hade vi inte riktigt vädergudarna på vår sida. Molnen hade placerat sig på lite fel ställen och solen kunde inte riktigt bryta igenom. Men även om det inte bjöds samma möjligheter till läckra bilder så var naturupplevelsen minst lika stark. Älvorna dansade och smålomen ropade minst lika vackert.
En av de saker som slog inte bara mig utan även andra deltagare var de färger som mossen bjöd på. Våren var ännu tidig så det fanns mycket lite av det skira vårgröna. Istället var det mer höstlika färger som fortfarande fanns kvar i alla rostfärgade, orange och brunröda nyanser man kan tänka sig i kontrast till det intensiva gröna i tallar och mossor.
Att dokumentera det man ser och upplever är en rolig och ibland svår utmaning. Ju starkare upplevelse desto viktigare känns det att det blir rätt. En av de saker som fascinerar mig är vattens påverkan och dom möjligheter det ger. Ett solglittrande vatten bakom gräs och buskar skapar fantastiska möjligheter. Allt från skarpa kontraster till ”bullriga bollar” beroende på var man man placerar skärpan och vilket skärpedjup man väljer.
Och visst rör det till lite extra i fantasin när man börjar titta på hur omgivningen återspeglas i vattnet (man kan ju tom vända en bild uppochner för att ytterligare få fart på fantasin)
Innan helgen är slut har jag träffat två helt nya fotokompisar och återknutit bekantskapen med ytterligare fyra. Det är den där extra bonusen jag uppskattar när jag åker iväg på det här sättet. Mer självklart är ju att jag har haft möjlighet att inse att jag gjort ännu fler misstag, men också lärt mig av dom och förhoppningsvis tagit ytterligare steg i min utveckling inom foto.
Knuthöjdsmossen är ett verkligen ett fantastiskt ställe och jag hoppas få möjlighet att återvända hit.
Bli först att kommentera