Gnubbe, Pysen, Esmeralda och dom andra

Tiderna är lite speciella nu och jag hade försökt jobba hemifrån. Det är tråkigt, ineffektivt, obekvämt, men just idag kanske nödvändigt. I morse kände jag ett litet ”kill” i halsen och trappan kändes lite jobbig så för säkerhets skull tog jag datorn med mig hem.

Vid fyra/halv fem gav jag upp. Kill i halsen, eller inte – jag måste ut och röra på mig! Gymmet kändes inte aktuellt. Det fick bli en tur med kameran.

Med förhoppning om några vitsippor tog jag sikte på Djurgården. Ingen speciell plats i åtanke, bara ut.

Vinden var hård och kall så jag bara gick ganska bestämt. Gick och gick tills jag stod vid Djurkyrkogården. Där var det lä från vinden, solen värmde och inte en människa. Helt lugnt och tyst.

Jag lämnade stigen och gick in bland gravarna. Det var så vackert. Gravarna ligger utspridda lite hur som helst och dom är väldigt olika och personliga.

Allt från bara en ”vanlig” sten till stora ”riktiga” gravstenar med inskription. På många finns gravlyktor och blommor och på vissa ett fotografi, en dikt eller en leksak. Dom flesta väldigt välskötta (ofta besökta) andra lite tilltufsade, men en sak fanns gemensamt – kärlek och saknad.

En och annan vitsippa fanns också ……

Med mössan djupt ner i pannan som skydd mot den iskalla motvinden gick jag därefter hemåt. Batterierna kändes åter laddade och mina tankar gick till Gnubbe, Pysen, Esmeralda och alla dom andra. Så älskade, så saknade.

Har du inte varit där? än….

I morgon hoppas jag att det inte längre killar i halsen.