Ett dygn på Öja

Så sitter jag åter vid min dator här hemma efter ett dygn på Öja (den ö där Landsorts fyr står). Såväl mitt eget som kamerans minne är påfyllda med nya bilder och jag är dessutom påfylld med nya upplevelser, nya möten och ny inspiration.

Igår lämnade jag hemmet med stora kameraryggsäcken, stativ och en liten, lätt packad resväska. Fokus var tydligt – det var fotografering som skulle stå i centrum och det som fanns i resväskan var mest lite ”reservkläder” bara utifallomatt……..

Mål för resan var den ö som är Stockholms skärgårds gräns i söder och den fyr, som Gotlandsfärjan rundar på väg till eller från öjn. Ett dygn (knappt) skulle vi få vara i vår fotografiska och kreativa bubbla. Min förhoppning var ett novemberrusk med starka vindar och utan alltför mycket klar himmel (utom möjligen vid solens ned- eller uppgång). Prognosen lovade ordentligt med vind och mestadels mulet, vilket var lovande.

Vi var ett mindre gäng som valt att åka på fotoworkshop med Mattias & FotoMagica. Totalt 6 personer som visade sig vara 4 nya bekantskaper och en gammal utöver Mattias. Kul!

Jag hade faktiskt förberett mig med en lång lista på motiv/tekniker som jag ville få till om möjlighet gavs. Listan hade jag med mig i mobilen för att den skulle vara tillgänglig. Det har hänt så många gånger att jag kommit hem och insett att jag helt enkelt glömt bort allt vad jag tänkt. Listan såg ut så här: Panorama, ICM, reflexer/speglingar, olika slutartider, stora vyer & intima landskap, vågskum och blanka stenar. Ambitiöst för ett dygn? Ja, minst sagt. Men man vet ju inte vilka förutsättningar som kommer att erbjudas så det gäller att vara beredd på det mesta.

Båten till Öja går från Ankarudden, strax söder om Nynäshamn, och färden från fastlandet till ön tar ungefär en halvtimma. Båden angjorde Österhamn och där välkomnades vi på olika sätt. Mannen som driver vandrarhemmet stod och väntade med golfbilen för att köra bagage till boendet, vilket jag tolkade som ett positivt välkomnande. En annan man utbrast något i stil med -Hua, vad mycket folk!, vilket jag tolkade som något mindre positivt. Men oavsett hur vår ankomst uppfattades så var vi på plats.

Första punkt på agendan var en visning av dom två platser som Mattias tyckte var viktiga att känna till; platsen där man kan fotografera fyren i kvällsljus och ett ställe där man kom hela vägen ner till vattnet på öns östra sida – för en ev. soluppgång. Andra punkten på agendan var lunch och därefter ”körde vi igång”.

Jag gick direkt till det första stället. November har inte så många ljusa timmar så jag bedömde inte att jag hade tid för att leta egna platser. Jag ville vara på en bra plats för kvällsljuset i god tid.

Att ta sig fram till ”fotoställen” här (i alla fall i november) innebär att man får gå väldigt nära boningshusen, men det är väldigt få som är bebodda så här års så det kändes ”rimligt OK”. Det innebär också att ta sig fram över såphala berg med en ryggsäck som både är tung och innehåller en del ”sköra prylar”. Ett steg i taget eller helt enkelt att kana på rumpan. Mitt vind- och vattentäta skal hade snart en helt annan färg på vissa delar av kroppen.

Vi hade ca 2,5 timmar på oss innan solen skulle gå ner och det togs åtskilliga bilder med de sex kamerorna under den tiden. Trots att vi stod på ungefär samma plats går det ju att variera med brännvidder, slutartider och fokus. En sak har nog dock de flesta bilderna gemensamt – FYREN!

I takt med att det mörknade blev färgen på himlen allt mer intensiv. De moln som SMHI utlovat var minst sagt tunna och vi fick en prakthimmel som jag tror de flesta av oss hade önskat sig. En annan konsekvens av ett minskat ljus är ökade slutartider. Så ju mörkare det blev desto mjukare och mer ”utslätade” blev vågorna. På kvällens sista bilder ser det nästan vindstilla ut, men vi som var på plats vet att så inte var fallet.

Kvällen började tidigt och redan vid femtiden satt vi samlade runt köksbordet omgivna av datorer, sladdar, kameror, minneskort och ett och annat vin- eller ölglas. Det klickades och drogs i spakar och reglage och på skärmarna började vi snart ana ett och annat konstverk.

Dagen därpå hade vi inte så mycket tid på oss. Båten tillbaka till fastlandet skulle avgå redan vid halv tio och så snart det ljusnade gav vi oss iväg över de hala berghällarna till östra sidan av ön för att försöka hinna med några morgonbilder oxå. Soluppgången begränsades till en liten, liten strimma av orange ljus så den hade vi inte mycket glädje av. Det blev till att fokusera på andra saker.

Jag ägnade större delen av tiden till ICM andra spanade efter annat. Mitt minneskort fylldes snabbt med många bilder, men bara ett fåtal av ICM-bilderna är nu kvar. Att hitta rätt slutartid, rätt rörelse och dessutom tajma vågorna är alltför många ”variabler”. Har man dessutom en tid att passa och inte vet hur lång tid man behöver för att ta sig tillbaka så har i alla fall jag svårt att komma in i rätt bubbla.

Vår tid på ön närmade sig slutet och utan större skador eller missöden återsamlades vi för att gå till båten. Skylten angav åter Österhamn, men pekar verkligen norrpilen åt rätt håll?

Några av oss pratade redan om nästa gång när vi klev ombord på båten. Ytterligare ett dygn så att man får en hel dag på ön vore bra – och drömma kan man ju alltid….

Hur gick med listan då? Jodå – helt OK. Nåt ska man ju ha kvar till nästa gång 😉