Äntligen!

Onsdag 29 september var ett speciellt datum i år. En del av oss märkte det tydligt, medan det säkert har gått mer omärkt förbi för många andra. Självklart syftar jag på att vi efter mer än 500 dagar äntligen slipper rekommendationer och restriktioner i våra liv (eller i alla fall dom av oss som är vaccinerade och inte arbetar nära dom som är sjuka och svaga och fortfarande behöver extra skydd).

Jag märkte det på många sätt och förvånas nästan över hur självklart och naturligt det känns.

På jobbet träffade jag flera kollegor som jag inte sett IRL på mer än ett år. Många träffade också varandra för fösta gången på mycket länge och det kändes underbart med stämning och dynamik som plötsligt infann sig. Kontor och arbetsplatser ska inte eka tomma – dom ska fyllas av människor, samtal, skratt och energi. Hos oss hade vi avtackning för två kollegor som har valt att hitta fortsatta utmaningar i andra organisationer så vi samlades många över kaffe och tårta. Förvånansvärt kändes det inte alls obekvämt att sitta så många tillsammans och så trångt. Jag hade nästan förväntat mig en viss känsla av obekvämhet, men så var det inte alls. Vi trängde glatt ihop oss runt både tårtvagn och fikabord och det verkade som om alla njöt lika mycket som jag.

I min mejl och på sociala medier strömmar det nu in erbjudande och tips om diverse resor, träffar och kurser. Det har aldrig helt varit tomt på dessa, men nu är det på riktigt – inga möten på Zoom, Teams eller liknande. Hela världen verkar ha öppnat sig och även min aktivitetskalender för nästa är är redan välfylld. Kanske är det för tidigt, men hoppet och förväntningarna glöder och det är tydligt att jag inte är ensam om dessa känslor. Utbudet ökar för varje dag, men lika snabbt blir allt fullbokat. Måtte vi nu bara få en chans att få uppleva alla dessa drömmar på riktigt.

Utöver fotografering finns ytterligare ett stort intresse i mitt liv; att få inspirera andra att uppleva rörelse- och träningsglädje. Det gör jag på Friskis&Svettis Sthlm. Där har vi verkligen märkt av alla begränsningar. Trots att våra lokaler hela tiden har varit öppna har restriktionerna ibland varit väldigt påtagliga. Maxantal i både gymmen och på gruppträningspass, stängda omklädningsrum och duschar samt justerade upplägg i träningsprogrammen för att frigöra tid för rengöring är bara några. Det här har självklart fått stora konsekvenser – för såväl medlemmar som för föreningen (ja, Friskis är en förening – inget företag). Nu finns det äntligen plats för alla igen och vi kan åter träna på ett sätt så att man känner varandras energi och glädje.

Ännu ett härligt tecken på att vi nu vågar umgås både fler och över generationsgränser igen var en fantastisk middag igår kväll. På något outgrundligt sätt har familjens yngsta blivit 18 år och igår satt hon till bords med mormor och farmor på varsin sida om sig och resten av oss fördelade vid det stora middagsbordet. Snacka om tajming!

Jag hoppas att vi nu kan få fortsätta så här, att vi får njuta av gemenskap och närhet, men att vi ändå tar ansvar och skyddar dom som faktiskt inte har möjlighet att välja själva.

Till det lägger jag några bilder från en vackert glödande höstdag.