Vid många av de resor jag gör har kameran och fotografering en central roll, fotoresor. Då kretsar hela agendan kring motiv, fotoljus mm. Det är dock möjligt för mig att resa med annat fokus och det har jag gjort nu – med stor behållning.
Vi började planera för längesen, precis som vanligt. Visst är det kul med spontana resor, men när man vill åka tillsammans med vänner och där resan kräver flera olika slags bokningar är framförhållning ofta en förutsättning. Den här gången hade vi siktet inställt på Norges kuststräcka och tillsammans med inga mindre än Eva och Thomas. Valet föll på Hurtigruten, den södra delen, och vi bestämde oss tillsammans för att åka ToR Bergen/Svolvær med ett par dagars stopp på Lofoten.
Lördagen den 2 maj landade vi i Bergen och gick ombord på M/S Polarlys. Vi hittade våra hytter och började orientera oss på båten. När vi slagit oss ner i restaurangen på plan 4 för vår första middag ombord kände vi att motorerna startade och båten började röra sig. Resan hade börjat på allvar.
Hurtigruten är inte enbart eller i grunden inte alls en kryssning. Basen för verksamheten var en förbindelse av den långa kuststräckans små orter som inte var beroende av framkomlighet på vägarna. I takt med att infrastruktur på land blivit bättre har ”kryssningsinslagen” i rederiets verksamhet blivit allt viktigare, men båtarna fortsätter att angöra en mängd kajer längs vägen dygnet runt och med så korta stopp att endast lastning/lossning hinns med.
När vår första morgon på båten gryr har vi redan stannat på 4 ställen. Det femte stället skulle bli Hjørundfjorden och där skulle vi ut på vår första ”utflykt”. Vi hade valt en ”E-bike-tur” och det skulle visa sig vara ett riktigt grejt val. Ingen av oss hade provat elcykel tidigare, men om man vill ta sig fram och kunna njuta av omgivningarna utan fokus på flås och svett var det helt perfekt. Vår guide berättade om dalen och de omkringliggande bergens troll som då och då kastade ner stenbumlingar i dalen. En gång för ”längesedan” kastades så mycket att Morkaelva dämdes upp så att sjön Raustadvatnet bildades och senast i januari i år kastades några bumlingar som så när blockerade vägen.
Först på vägen tillbaka till båten insåg vi hur mycket hjälp vi hade fått av elmotorerna. Utan att vi hade märkt det hade vi cyklat uppför hela vägen från båten. Vi bromsade oss tillbaka till Polarlys som låg för ankar i den spegelblanka fjorden. Som ett vykort.
Vi gjorde ytterligare en utflykt på vägen norrut, i Trondheim. Det hade precis slutat regna och vi tog en promenad upp till Niradosdomen, Norges viktigaste kyrka och en oerhört mäktig byggnad – väl värd ett besök.
Onsdag morgon vaknade vi på hotell i Henningsvær. Vi hade checkat ut från Polarlys kvällen innan och med Thomas bakom ratten i den hyrda Volvon hade vi tagit oss från Svolvær några mil söderut.
Efter frukost åkte vi samma väg tillbaka för resans andra stora huvudaktiviteter, en fisketur. Efter rekommendationer hade vi bokat fisketur med en Geir Halvard Nilssen och det skulle verkligen visa sig vara en fullpoängare. Jag tror vi skrattade från det vi kom ombord till dess vi kom tillbaka drygt tre timmar senare och det berodde inte ”enbart” på alla stora torskar vi drog upp. Geir var verkligen en stjärna och skulle platsa på vilken underhållningsscen som helst (om han nu skulle tröttna på att vara fiskare).
Henningsvær är en riktig pärla och vi tog oss tid att strosa runt på gränder, bryggor och i konstgalleriet där en del av Lars Lerins tavlor fanns att beskåda. Inte alls mycket folk, men säsongen börjar på riktigt först 17 maj och då ser det nog väldigt mycket annorlunda ut på gator och parkeringsplatser.
Utöver strosande på nära håll utforskade vi även delar av södra Lofoten med hjälp av vår hyrbil. Den ena utsikten är vackrare än den andra och till sist kändes det nästan som att hjärnan var mätt; den kunde liksom inte ta till sig fler vackra vyer. Då var det dags att lämna tillbaka bilen och istället checka in på M/S Nordlys. Det innebar förvisso inte att de vackra vyerna var slut, men de fick i alla fall ett annat perspektiv.
Vägen söderut präglades av betydligt mer vind och det gungade en hel del. Jag har aldrig känt av någon sjösjuka och gjorde inte det nu heller, men det blir lite ”äventyrligt” att röra sig runt på båten när det hoppar och gungar. Vi hade dock tur med att de längsta partierna på öppet hav var på natten och då ligger man ju oftast säkert i sin säng.
Sammanfattningsvis var detta en fantastiskt fin och bra resa. Att sällskapet skulle vara i världsklass det visste vi och ”kryssningsformatet” är ju väldigt bekvämt några dagar. Vi hade inte bara tur med när det blåste utan överhuvudtaget sagolik tur med vädret. Varje gång vi gick i land var det uppehåll och mestadels solsken, men vi hörde att de bara ett par dagar innan vi kom till Lofoten hade haft full snöstorm.
Att vi dessutom fick möjlighet att se både en stor grupp tumlare och ett par späckhuggare från båten bidrog förstås till vår upplevelse (men till dessa hängde inte riktigt någon kamera med).
Den norska kusten är nästan onödigt vacker och orden räcker liksom inte till för att beskriva Lofoten. Hit skulle jag absolut vilja återvända och kanske även vilja tillbringa några dagar med ett tydligt ”fotofokus”. Det känns som platsen förtjänar det.
Ännu fler upplevelser att lägga till minnesbanken och som vanligt har önskelistan för kommande resmål inte kortats av en genomförd resa utan snarare förlängt den ytterligare med nya idéer och tankar.
Bli först att kommentera