För några månader sedan fick jag en fråga om jag ville fotografera ett bröllop. Petronella är dotter till en av våra vänner och vi träffar även henne och Mohammed då och då. Att de nu gav mig det här förtroendet kändes väldigt stort, men också väldigt ansvarsfullt och nästan nervöst. Ett bröllop är ju en av livets viktigaste händelser, är fullt av många och väldigt viktiga ögonblick, en stor investering (på många olika sätt) och därmed förknippat med höga förväntningar. Efter att ha försäkrat mig om att de verkligen förstod att detta skulle vara något helt nytt för mig och att vi skulle behöva hjälpas åt tackade jag för förtroendet.
”Min” egentliga berättelse om det här bröllopet började två dagar innan dagen D, i samband med att mamma Eva band brudbuketten. Det arbetet gick förhållandevis fort. Det som tog betydligt längre tid var förberedelser av alla de rosor och brudslöja som skulle användas till dekoration i kyrkan och festlokalen.
På Valborgsmässoafton var det då äntligen dags på riktigt och dagen började tidigt för många av oss. Bruden och två av hennes tärnor skulle göra sig i ordning på ett hotell i stan och där var det full aktivitet när jag kom. Sminkning och frisyrer skulle fixas och bruden kläs i klänning och slöja. Allt var klart i utsatt tid och det kändes som alla tre var nöjda. De var fantastiskt vackra och bruden strålade verkligen när hon lämnade hotellet.
Inte nog med att ett bröllop är en speciell händelse för brudparet och deras familjer. Jag, en hobbynaturfotograf, skulle nu istället för att krypa runt bland blommor eller sitta i ett dragit skjul för att fotografera fåglar rikta kameran mot människor för att föreviga Petronellas och Mohammeds bröllop. Vad hade jag lovat och hur skulle jag kunna förbereda mig? Det var frågor som jag ställde mig själv gång på gång.
När det gäller förberedelser finns tack och lov mängder av information på nätet. Av det blivande brudparet fick jag också en hel del ”inspirationsbilder”, lista på ”viktiga bilder” samt program med hållpunkter för dagen. Detta var till väldigt stor hjälp och eftersom brudparet trodde på mig behövde även jag själv göra det.
Huvudsaklig fotografering av brudparet skulle ske innan vigseln i lokalen där festen skulle äga rum, Riddarhuset. Det är en fantastiskt vacker lokal med många rum och möjligheter. Jag upplevde det dock väldigt svårt att hantera ljusinsläppen från fönstren. Det är höga fönster, men ändå förhållandevis små och djupt nischade. Ljuskällan blir därmed liten och koncentrerad och skapar starka kontraster. Men, det var ju ingen träning utan skarpt läge direkt så det var bara att köra på. Vilken tur att brudparet poserade som proffs! Jag hade varit beredd på ett ett nervöst och spänt par, men av det märkte jag ingenting. Bilderna utomhus (på skuggsidan av den stora byggnaden) var betydligt enklare. Där var det riktigt roligt.
Plötsligt var det hög tid att åka till kyrkan. Jag hade fått programmet för vigseln i förväg så jag visste ungefär i vilken ordning ”momenten” skulle komma och därmed när det var mer eller mindre lämpligt att jag förflyttade mig. Som ett led i mina förberedelser hade jag varit i kyrkan några dagar innan. Jag hade då konstaterat att det är en liten kyrka och väldigt mörkt framme vid altaret och bestämt mig för ett objektiv med brännvidd 24-70 mm med största bländare 2,8. Utöver det hade jag med mig ett 70-200 mm under dagen, men det använde jag vid andra tillfällen.
Jag har alltid svårt att hålla tårarna tillbaka vid känslosamma stunder. Med tanke på mitt uppdrag hade jag nog trott att jag skulle klara mig den här gången, men nej. När bruden kom gående i gången var jag tacksam över kamerans autofokusfunktion och när Mikaela sjöng At last rann tårarna i strida strömmar nedför mina kinder.
När brudparet kom ut på trappan var stämningen på topp och jag tror knappt att brudparet märkte att de hade det starka solljuset rakt i ögonen. Förutom bilder när de går igenom ett regn av kastade vita små hjärtan försökte jag få med så många av gästerna som möjligt på bild.
Efter vigseln samlades alla för middag och fest. Brudparet hade önskat sig bilder av hela sällskapet samt olika ”familjekonstellationer”. En perfekt plats för detta var trappan på södra sidan byggnaden där det nu var skugga. Alla i sällskapet var på ett strålande humör och trivdes uppenbarligen mycket bra framför kameran. Innan dess hann jag smyga mig in i Lantmarsalkssalen för att ta några bilder på middagsdukningen.
Mohammeds familj har sitt ursprung i Iran och en typisk tradition som hör till en persisk bröllopsfest är knivdansen. Någon eller några av de kvinnliga gästerna utför en dans där man retas med brudparet genom att låtsas överlämna tårtkniven. Det ska egentligen ske mot mutor (efter vad jag förstår), men jag är inte säker på om Mohammed verkligen mutades. Oavsett så var detta ett mycket populärt och härligt inslag i festen.
Festen var naturligtvis inte slut efter tårtan, men här slutade mitt fotograferingsuppdrag och därmed även denna berättelsen. En riktigt tuff, men väldigt rolig utmaning var genomförd. Jag lärde mig massor på vägen och hoppas att brudpar m.fl. är nöjda med resultatet.
Bli först att kommentera