I år känns sommaren väldigt tidig och redan före Midsommar är det på riktigt. Inför den här helgen visade prognoserna på högsommarvärme och svaga sydliga vindar. Då kändes en båttur som ett bra alternativ. Vi packade mat för en helg och styrde ut mellan öarna mot ett ställen som skyddade mot alla varianter av sydliga vindar.
Från Vaxhlom och ut genom Stegesund, Lindalssundet österut, vidare mot Kanholmsfjärden. Norrut upp i Möjafjärden och därefter en styrbordsgir runt Bockös norra del så att man nästan är på väg söderut igen. Vi var inte helt ensamma där ute på havet, men trots det fina vädret såg vi oväntat få andra båtar. Efter en liten bit på höger sida finns några ”uddar” som kallas Lökaholmarna. Vikarna mellan uddarna erbjuder skydd för dom flesta vindar – framför allt sydliga och nordliga – och har många fina platser där man kan komma i land.
Så mycket vind blev det dock inte att skydda sig mot. När kvällen kom låg vattnet spegelblankt och det blev en fantastisk kväll med kvällssol mot berget och rakt in över middagsbordet i båten. Några timmar senare vaknade vi med en intensiv morgonsol och fortfarande lika spegelblankt vatten. Det var varmt som en bastu under kapellet så det åkte ner illa kvickt. Fram kom en handduk och tvål och därefter fälldes badstegen ner – tid för årets första dopp. Ingen jättevärme, men ändå så otroligt skönt att få plumsa i.
En helt stilla morgon blir också tyst, nästan märkligt tyst när man är van vid annat. Den ensamma skäggdoppingen gjorde inte så mycket väsen av sig när den simmade omkring i viken och inga andra ljud hördes heller, eller…..
Plötsligt tyckte jag mig höra ett konstigt flåsande. Det kändes liksom inte på riktigt och jag kunde inte lokalisera varifrån det kom. Kom det från land? Bakom eller framför? Eller kunde det vara från vattnet?
Plötsligt såg jag något i ögonvrån. Snabbt upp med kameran. Helt fel exponering i hastigheten, men turligt nog går det att fixa lite i efterhand, och det går nog att säkerställa att det fanns en säl bakom flåset. Jag fick ca 10 sekunder på mig innan den försvann ner under vattenytan och sen kom den inte tillbaka.
De vilda blommornas dag (söndag 20 juni) till ära klev jag i land med kamera och markoobjektiv för att se vad som fanns att fotografera. Högt uppe på berget, bland lav och mossa, blommade lingonen fortfarande och längre ner mot vattnet hittade jag en tova med något som nog var gräslök.
Djupt nere i skuggan mellan berghällarna var det ordentligt fuktigt. Utöver en del överblommade liljekonvaljer fanns även det jag kanske mest hade hoppats på, orkidéer. Tyvärr var dom flesta plockade (!) men några hade sparats. Två olika sorter lyckades jag hitta varav den vita (väl) är nattviol. Den blå vet jag dock inte namnet på.
Bilder som dessa kommer oftast inte utan ett pris eftersom dom tas i samma höjd som blommorna (läs liggande). Och även om jag sprayat på en kombination av anti mygg/anti fästing räknade jag till MÅNGA myggbett och 2 fästingar som fick plockas bort senare. Det märks tydligt att vårens regn och värme har varit gynnsamma för dom små djuren.
Till sist finns ingen återvändo. Man vet att man måste tillbaka till stan. Redan i Vaxholm vet vi att vi kommer att mötas av värmechock och hemma i lägenheten är det säkert mer än 30 grader. Inte lockande alls, men måste man så måste man.
Sakta men säkert styr vi hem – samma väg som vi kommit. Inte heller nu är vi helt ensamma på fjärden.
Livet är härligt – även i en sommarvarm lägenhet.
Bli först att kommentera