Träd – nakna träd

Det är lätt att fascineras av träd. Jag har gjort det länge. När jag tittar på barken på en gammal skrovlig ek sätter det igång fantasin och funderingarna direkt: Vad har det här trädet varit med om? Vad har det sett, vad har utspelat sig här under grenarna? Hur länge har det stått här?Den sista frågan känns ibland lite extra viktig. Speciellt när jag står vid just en ek.

Även om alla delar har sina speciella egenskaper är nog stammen med sin bark det som fascinerar mig mest. Jag uppfattar att det är där själen sitter. Där kan man ana både ålder, karaktär och faktiskt även graden av generositet och tillåtande som finns hos trädet. På den gamla eken bor ju en mängd andra organismer som med sina former och färger ytterligare bidrar till karaktären. På en bokstam däremot ser man ju sällan en sån variation. Den är vacker, slät och stålgrå, men uttrycker också ett avståndstagande (en helt annan karaktär). Bara längst ner på foten verkar det finnas tydligt utrymme för lite annat.

Med detta intresset i bakgrunden är tröskeln inte hög för att anmäla sig till en fotoworkshop med namnet ”Nakna träd”. Mattias i FotoMagica hade en sådan i sin lista och den anmälde jag mig till. Han har massor och massor av kunskap i landskapsfotografering och jag gillar hans sätt att vara ”lagom närvarande” i sina workshops. Det han säger är alltid värt att lyssna på, men man känner sig aldrig tvingad att lyssna.

Hur närmar man sig en död gammal ek? Vad är det jag egentligen ser och vad är det jag tänker att bilden ska visa? Det är exempel på frågor som är bra att fundera på innan man trycker igång.

Olika perspektiv; titta rakt ner i dom regnblöta torra löven eller titta rakt upp mot grenverket och himlen med ryggen nere på dom blöta löven.

När jag fick se den andra bilden på datorskärmen fick jag ganska direkt en känsla av att jag ville få fram lite dramatik och mörkerkänsla. Det fanns inte alls där när jag tog bilden utan alltså något som dök upp i mitt huvud ett par dagar efter (så kan det bli för mig ibland).

Ytterligare ett perspektiv är det riktigt lilla landskapet i närbilderna. I en hålighet hittade jag en liten grupp svampar. Dom stod där som en liten familj hemma i sitt hus. En annan hålighet innehöll ett parti bark där jag tyckte mig se hur många figurer som helst. Ser du också muränan och profilen av den gamle mannen, eller vad ser du?

Sen är det ju det här med färgerna. Även sent på hösten när de flesta löv är bruna och ligger på marken finns det otroligt mycket vackra färger.

Den här alen står i ensamt majestät framför den blå himlen. Den är full av små brunröda kottar och knoppar och gräset i förgrunden är ju fortfarande intensivt grönt. Inte illa för en disig novemberdag.

När man är på kurs är maten viktig och så är det även på fotoworkshops. I tider som denna äter man utomhus för att minska smittrisken. Personalen skakade på huvudet, men vi var ju klädda för att vara ute.

En ung rönn (?) kompletterad med en nyponbuske kan också vara fint.

Sveriges (Europas) nordligaste bokskog. Kanske inte en skog, men i alla fall en boksamling (bibliotek?). Otroligt vackert som det är, men jag kände ändå att jag ville utnyttja de tydliga och raka stammarna och den enhetliga och intensiva färgen på marken till lite ”kreativ lek”. Här har jag tagit två bilder som jag slagit samman (dubbelexponering). Den ena är tagen samtidigt som jag rör kameran vertikalt och den andra är tagen med kameran så stilla som möjligt. Det skapar en illusion av fler och lite högre träd och samtidigt en lite mjuk effekt. Fult, tycker en del, men jag tycker att det är vackert och framför allt är det roligt att ”leka” lite.

Ytterligare en död ek (med bokskogen i bakgrunden). Ja, trädets eget liv är uppenbarligen över, men det är ju ändå fullt av liv med alla mossor och lavar. Här hade jag kunnat stå länge och bara förundras, men vi hade en sak kvar och den gick inte av för hackor.

En hel allé av ekar! En helt otroligt lång, underbar, lååång allé av riktigt gamla, knotiga och karaktärsfulla träd. Jag visste knappt att det fanns sådana här platser i Sverige.

I november går solen ner tidigt och tyvärr kröp mörkret inpå snabbare än den lätta kvällsdimman (som ju annars hade bidragit med värdefull effekt till våra bilder).

Än en gång visade Mattias att han visste var det finns motiv som var värda att fotografera. Hela dagen hade vi haft möjlighet att fotografera nakna, vackra träd, men detta slog alla rekord. Hit vill jag åka flera gånger – i alla årstider.

När det till sist är så mörkt att kameran inte längre kan fokusera är det bara att packa ihop. Dagen är slut, minneskortet innehåller förhoppningsvis en del fina bilder, jag har gjort ytterligare en massa misstag och även lärt mig mer och dessutom – träffat en gäng trevliga personer som delar ett av mina största intressen. Den här gången höll vi avstånd. Nästa gång hoppas jag vi vågar oss lite närmare så vi också får möjlighet att titta på varandras bilder.