För ett par veckor sedan läste jag ett av Foto Magicas nyhetsbrev. Det handlade bl.a. om vad som är meningen med alla bilder. Den frågan har även jag funderat på.
Var och en har naturligtvis olika drivkrafter till sitt fotograferande och för min del är det nog så att syftet beror på vilken typ av bilder det är, men att det ändå finns någonting gemensamt. Bilder som jag tar under en familjehändelse eller en resa med vänner har kanske inte samma syfte som dem jag tar liggandes på mage för att komma åt vitsipporna underifrån eller när jag lämnat sängen ”mitt i natten” för att stå redo att fånga ljusen innan soluppgången.
Bilderna av den senare kategorin handlar för mig mycket om upplevelse i stunden och glädjen i att kunna fånga den i en bild (eller bilder). De andra bilderna är kanske inte lika roliga att ta, men har ett värde i själva dokumenterandet. Min mening med alla sparade bilder är nog att de hjälper mig att komma ihåg allt jag upplevt och när jag tittar på dem får ett perspektiv och en slags förklaring till att åren har gått.
Det mest uppenbara syftet till att sätta sig i ett gömsle i skogen är väl att få möjlighet att fotografera de djur som förhoppningsvis ska lockas fram med hjälp av mat som har lagts fram. Men det finns ju inga garantier att det verkligen kommer något djur så det kan bli en dag utan en enda bild av det man tänkt sig.
Jag har suttit i ”örngömlse” flera gånger med skiftande resultat och för mig är nog just ovissheten och spänningen en viktig del. Att sitta helt stilla en hel dag och spana på samma träd, buskar och grästuvor genom ett smalt fönster är riktigt spännande. Trots att timmarna går förblir uppmärksamheten hög eftersom man inte vet när eller ens om det ska komma en fågel.
Den här gången behövde vi inte vänta länge alls. Vi kom till gömslet i god tid för att installera oss när det fortfarande var helt mörkt. Samtidigt som vi började ana konturerna av träden på andra sidan myren hörde vi de första korparna och strax därefter såg vi de mörka skuggorna röra sig i luften framför det smala fönstret. Korparna är förtrupp och ofta verkar örnarna ha koll på att korparna har landat och börjat äta innan de vågar sig fram. Så även denna gång.
De första örnarna visade sig strax efter 7. Vi vet att de ser ”allt” och är oerhört försiktiga så vi lät dem landa och börja äta ordentligt innan satte igång avtryckarfingrarna. Objektiven sticker ut genom hål och om de rör sig innan örnarna känner sig trygga finns det risk att de inte vågar stanna.
Den här gången var de både modiga och hungriga för så snart de första börjat äta kom det fler. Och fler. Och fler. Jag lyckades inte räkna hur många som var där samtidigt, men det var i alla fall fler än 20. 20 fåglar som väger 4-7 kilo, är uppåt en meter långa och som flaxar med en vingbredd på 2 meter!
I ca en timma hade vi detta skådespel framför oss. Jag tror inte att vi sa så mycket till varandra och eftersom vi hade ”tyst slutarfunktion” på var det helt tyst i gömslet. Därefter tunnande det ut. De hungriga fåglarna (örnar och minst lika många korpar) hade ätit upp det mesta som Isak lagt ut på åteln. De som ansvarar för gömslet (Föreningen för fågelskydd och naturvård vid Nedre Dalälven) har justerat matningsstrategin lite för den här säsongen. Man lägger ut lite mindre mat än tidigare för att örnarna inte ska äta sig proppmätta utan komma tillbaka varje dag. Då minskar ju risken för tomma minneskort för fotograferna.
Efter en intensiv fototimma då jag fick byta både minneskort och batteri fick vi möjlighet att andas ut. En och annan korp satt fortfarande kvar och någon av de yngre örnarna hittade fortfarande lite mat samtidigt som vi kokade kaffe och åt lite frukost. Vi var inte längre lika rädda för att störa utan kunde även prata lite och få utlopp för vad vi kände. Vilken upplevelse!
Resten av dagen var det rätt så lugnt. Solen tittade fram och gav lite variation på utsikten. Vi fortsätta spana och då och då kom en örn flygande för att kolla om det fanns mat, men de enda som landade och hittade småspillor var korpar, kråkor och en och annan skata. Solljuset var tacksamt för de svarta korparna och som alla kråkfåglar är de väldigt uttrycksfulla. Än kändes det meningsfullt att fotografera.
Dagen gick och vi började fundera på uppbrott när jag plötsligt fick se en räv komma gående från höger. WOW! Jag har många gånger tidigare tänkt att det vore rimligt med ett besök av någon annan sorts köttätare, men de fyrbenta har ju både luktsinne och hörsel som inte fåglarna har så de har säkert koll på att det finns människor i närheten. Den här dagen måste vinden dock ha varit i vår favör för den här killen verkade inte störd utan lufsade lugnt runt en stund och gav oss tillfällen att få en del fina bilder.
Räven hittade en del att äta och gav sig därefter (nöjd?) vidare över myren. En stund senare kände även vi oss nöjda och packade ihop all utrustning och skräp. Det är inte långt att gå till vägen där bilen stod parkerad, men med tanke på underlaget valde jag ”pingvingång” och det fick ta den tid det tog.
Som en sista upplevelsebonus stod två älgar helt nära vägen. Jag hade kameraväskan helt nära mig i bilen och älgarna tyckte tydligen inte att vårt agerande var skrämmande utan de lät mig ta några bilder innan de vände ryggen åt och svävade iväg på älgars vis.
Jag har nu ytterligare ett stort antal örnbilder på disken därhemma. Många av dem kommer att flyttas till papperskorgen i rensning, men de som återstår kommer förhoppningsvis att påminna mig om en häftig naturupplevelse många gånger.
Senare i år bär det av på ytterligare ett örnäventyr.
Bli först att kommentera