Det lilla flygplanet med vår grupp av 8 fotografer tar mark, studsar till en gång och rullar därefter på resten av landningsbanan. Vi är framme i Mana Pools, en nationalpark i norra Zimbabwe belägen längs Zambezifloden. Mana betyder fyra på det lokala språket och står för de fyra permanenta små sjöar som bildats av flodens slingrande. Dessa vattensamlingar finns alltså kvar även i slutet av torrperioden och innebär att parken har ett mycket rikt djurliv. Oktober innebär slutet av torrperioden och gör att djuren är ännu mer koncentrerade kring de små sjöarna. Perfekta förutsättningar för att uppleva och fotografera med andra ord.
När dörrarna öppnas på planet känns det som att öppna en ugnslucka. Det var varmt i Harare där vi klev ombord, men här känns hettan nästan overklig. Luften över den röda jorden dallrar och jag undrar hur man ska kunna vänja sig vid detta. Det gäller att hålla sig i skuggan (där temperaturen i alla fall håller sig under 40 grader).
Vi välkomnades av Brutus Östling som skulle vara vår guide och inspiratör i Mana Pools. Han sa samtidigt hejdå till den grupp, vars fotoresa nu var slut. Vi hade dock 9 dagar framför oss och var proppfulla av förväntningar (i alla fall var jag det). Brutus är en av de fotografer vars bilder jag tittar mest på. Jag älskar hans sätt att fånga ljuset och tillsammans med djurets karaktär och uttryck skapa konstverk. Jag visste också att han har också varit i Mana många gånger och därför borde veta exakt vad och när man ska befinna sig för att få dom bästa förutsättningarna för bra bilder.
Vår packning lastades i två safarijeepar och med kamerorna nära till hands hoppade vi upp och fotoresan hade börjat på allvar. Brutus förklarade att vi skulle ta en lite omväg till vårt läger och bas och Humphrey (lokal guide och chaufför) försäkrade sig leende om att vi verkligen hade kamerorna redo.
Det visade sig att det inte bara var fråga om en transport till Mana River Camp utan detta var verkligen vår första game drive. Vid en nästan uttorkad flodfåra låg tre lejonhonor och vilade. En av dom, en för Humphrey välkänd, äldre dam med säreget utseende, verkade inte helt tillfreds med att bara vila. Hon gick av och an och verkade försöka få igång de två andra ”slöfockarna”. Hennes blick var fokuserad och alert, men inte på oss utan på något i fjärran kanske var hon hungrig och kanske hörde eller kände hon lukten av något lämpligt byte.
Jag hade nätt och jämt fattat att vi nu, 17 månader efter att vi bokat resan och nästan ett dygn på resande fot, var framme. Vi var i Mana Pools och skulle tillbringa 9 dagar med att fotografera djur inspirerade av Brutus Östling. Det var varmt, det var dammigt, jag var trött efter en lång resa, men hela jag var full av glädje och positiv förväntan.
Ett av dom djur vi mest kom i kontakt med vad det största av dom alla, elefanten. Det finns gott om elefanter i Mana och vi såg dom flera gånger om dagen. Ibland på håll, men ofta nära och ibland var det dom som kom till oss. Dom lite äldre tjurarna verkade mest nyfikna och vana vid människor. I den här nationalparken är det tillåtet att lämna fordonen och gå ut till fots, vilket vi gjorde flera gånger tillsammans med våra mycket erfarna guider. Att till fots närma sig en vild elefanttjur är en väldigt speciell upplevelse och att en vild elefanttjur närmar sig oss där vi står är en ännu mer speciell upplevelse.
Vid ett tillfälle var vi ”på jakt” efter Boswell. Det är en nästan 65 år gammal elefanthanne som kanske var den förste som lärde sig balansera på bakbenen för att på det sättet komma åt mer och bättre mat högre upp i träden. Boswell är enorm, men mycket lugn till sinnet och van vid oss nyfikna människor. Han noterar bara att vi kommer och fortsätter med det han håller på med. Men han drar även andra elefanter till sig. Dom vet att han river ner stora grenar med fräsch mat och kanske blir det mat över till fler.
Vi stod en bit (kanske 50 meter) från honom när det plötsligt dyker upp både ett par tjurar till, men även en hona med unge. Dom senare är inte alls lika lugna i kontakt med människor, men nu var det vi som först var på plats och det är något som elefanterna respekterar enligt våra guider. Allt fler elefanter kom allt närmare oss, men guiderna sa hela tiden att ”stanna kvar, var lugn och bara fortsätt fotografera”. Lite lättare sagt än gjort, men det funkade och kommer naturligtvis vara ett minne för livet.
Det hände även att elefanterna sökte upp oss, eller i alla fall kom till vårt tältläger. Inga staket eller liknande fanns som skydd eller gräns mot resten av parken och mitt bland tälten fanns träd vars frukt och löv uppskattades av elefanter. Så länge det var tjurar var det lugnt, men när det kom honor med ungar försökte vi backa undan och hålla oss på avstånd.
Det finns många elefantbilder på mina minneskort.
En sak som skiljer en ”vanlig” safari från en med fokus på fotografering är att ljus, placering av motiv och komposition är viktigare än att enbart se ett djur. Våra lokala guider/chaufförer var superproffs och visste precis hur jeepen skulle placeras i förhållande till djuret och att vi letade babianer i motljus lika mycket som leoparder i träden (nästan i alla fall). Att försöka skapa en vacker bild är viktigare än ett djurporträtt. Vissa djur gör sig bäst när den gyllene solen kommer bakifrån och lyser upp konturerna i pälsen, medan andra djur är vackrare i medljus.
Djurlivet i Mana är både varierat och intensivt. En nio dagars fotoresa med Fokus Fotoresor & Brutus innebar enorma mängder bilder och upplevelser. Det kommer mera…………………………………………………………………
Jättefint skrivet. Tack☺️🤠