Madeira – en ö för vidvinkel

Jag har slumrat till och när jag öppnar ögonen flammar himlen i orange. Solen är snart på väg upp över horisonten och jag får njuta av resans första soluppgång. Jag sitter dock fortfarande på flyget och havet därnere är Östersjön.

En sedan länge planerad fotoresa har i alla fall börjat och ”in the overhead locker” ligger min fotoryggsäck packad med utrustning lämpad för landskapsfoto. När resans huvudskäl är fotografering vågar jag inte checka in någon utrustning så handbagaget väger några fler kilo än de tillåtna 8. Men även denna gång har jag passerat incheckning och boarding utan att någon har reagerat. Skönt!

Destination för resan är Madeira och vi landar i god tid för att hinna till hotellet, byta om och åka ut till första fotostället. Det är en kort bilresa på 30 minuter från Funchal till Ponta do Rosto, nästan längst ut på öns östra spets. När vi kommer framhar vi gott om tid för att bekanta oss med området och vyerna åt flera håll. Hela Madeira präglas av berg och dramatisk natur och den här platsen är ingen undantag. Utsikten är häpnadsväckande och vidvinkelobjektivet känns som ett självklart val.

Just det objektivet är kanske det som jag använder minst. Jag tycker att det är svårt att få ”kontroll” över det stora området som finns i sökaren. Det känns som hörnen kommer långt ifrån varandra och det blir mycket däremellan att hålla reda på. Samtidigt finns stora möjligheter att komponera en mäktig bild. Ponta do Rosto är ett ställe där man gärna vill försöka göra det.

Det blir en vacker solnedgång med orangefärgad himmel precis som vi förväntat oss och jag känner att resan fått en bra start. Det varma ljuset från solen reflekteras från molnen och gör den röda jorden ännu rödare.

Vi reser med Foto Magica och workshopledare är Christian Hoiberg. Han ska vara vår guide, chaufför, fotoinspiratör och en massa annat de kommande 5 dagarna. Gruppen består av 7 hobbyfotografer och den här gången är även Johan med. Jag hoppas på storslagna soluppgångar och -nedgångar på vackra platser och att dimman ska omsluta träden i Fanal. Men naturen har kanske helt andra planer så vi får se hur det blir.

Den kanske viktigaste uppgiften för workshopledare är att ha koll på de bästa fotoställena vid de bästa tillfällena. På den här ön är det förenat med en extra utmaning eftersom vädret skiftar snabbt och kan vara helt olika i olika dalgångar och på olika berg. Jag vet inte om Christian ar direktkontakt med vädergudarna, men på något sätt planerar han varje destination och dag på ett optimalt sätt.

Efter att ha fotat ”seastacks” i soluppgång på nordvästra delen av ön styr han bilen längs slingriga vägar uppför ett berg till Fanalskogen. Träden där har väst till fantastiska figurer och för att de ska komma bäst till sin rätt vill de flesta fotografer ha dimma. Jag har läst om fotografer som varit där varje dag under två veckor utan dimma, men när vi kommer dit – första gången – ligger dimman tyng och tät runt varje träd. Helt otroligt!

Jag hade siktat in mig på ett särskilt träd, The Witch Tree. En bild av det trädet var i det närmaste ett måste för mig. Christina pekade ut i vilken riktning jag skulle gå och hon var inte svår att hitta. Dimman gör att hennes former och konturer separeras fint från bakgrunden och jag får åtminstone en bild som jag blir nöjd med. Efter det kunde jag lugnt ägna mig åt att försöka hitta fler motiv.

Vi får en timma med tjock dimma. Sen försvinner den plötsligt och vi får en möjlighet att se hela området. Det blir samtidigt betydligt svårare att avgränsa fina fotomotiv.

Frånvaro av dimma gör det svårare, men motiven finns fortfarande där. Och när jag byter brännvidd på objektivet förändras allt. Dom små detaljerna uppenbarar sig i form av lavar, svampar och ormbunkar.

Vi bor i utkanten av Funchal, vilket är bra. Ön är inte så stor så bilresorna därifrån tar oftast max en timma oavsett vart vi ska. Samtidigt har vill tillgång till såväl restauranger som supermarket på gångavstånd, vilket är praktiskt. Det är ett riktigt fint hotell och Johan och jag har dessutom tur med rummet. Vi hamnar på våning 11 med fri utsikt över Atlanten.

Varje ställe vi kommer till är noga utvalt för just den tiden på dygnet. Miradouro do Guindaste är inget undantag. Vi åker dit för att fånga soluppgången och det verkar först som vi kommer att missa den. Det spöregnar från mörka och totalt ogenomskinliga moln så vi sitter bara kvar i bilen och väntar.

Väntan blir inte så lång och vi belönas dessutom med en orangefärgad explosion på himlen. Färgen är så stark att jag sedan har valt att minska på färgmättnaden i framkallningen för att det inte ska se så överdrivet ut. Ibland är verkligheten alltför bra.

Det blir många bilder med vidvinkelobjektivet, men jag använder faktist alla objektiv som jag packat ner i ryggsäcken (även makroobjektivet och mobilen). Det ger en hyfsat stor variation på bilderna och när jag nu sitter vid datorn för att välja ut och framkalla känns det roligt. Det är så lätt att fastna i en sorts fotografering (och ibland även en sorts inställning) när man går in i fotobubblan så jag är tacksam över att jag lyckats variera mig.

En stor anledning till det är inspiration från de övriga i gruppen och inte minst Christian. Han fanns alltid till hands när jag behövde tips och hjälp; en liten annan inramning, en liten annorlunda vinkel eller en liten justering av inställningarna. Vi deltagare försvinner in i våra respektive fotobubblor, men det finns alltid utrymme för ett generöst utbyte av tankar och tips. Vi har olika bakgrund, erfarenheter och personligheter men har ett gemensamt intresse som förenar.

Än så länge har efterarbetet bara börjat. Det kommer att finnas bilder att fixa med under lång tid framåt. Och varje gång som jag sätter mig vid datorn kommer jag att påminnas om den här resan med stor värme.

Efter tre hela och två halva dagar är det dags att åter packa väskorna och återvända hem. Tack för den här gången.