”Konstigt nog är detta vackert”

Det var min fasters kommentar när jag publicerade en del av bilderna från utflykten på Facebook. Jag håller med henne och jag har funderat en del på varför jag tycker det.

Hur kan en total miljökatastrof mitt i vackra värmlandsskogen vara vacker?

Jag ska försöka komma fram till det, men för att börja från början:

I maj förra året delade jag rum med Veronica på en fotoresa. Veronica berättade att hon älskar att fotografera gamla slitna och övergivna saker. Det fick gärna vara lite ”ruffigt”. En övergiven lada, en tom och öde industrilokal eller en gammal bilskrot. Jag gick kanske inte helt igång på det direkt, men jag kunde inte helt släppa tanken. Veronica nämnde också att det skulle finnas en sådan inte så långt från Årjäng.

Sedan dess har detta alltså funnits i mitt huvud och successivt vuxit fram till en önskeplats.

Vi befann oss i Stugan och därifrån skulle det vara knappt 8 mil till den här bilskroten. En dag skulle det bli regn hela dagen. Så visade prognosen. Dagsregn kanske inte låter så bra och löftesrikt för en utflykt, men ett ställe som verkligen kommer till sin rätt på bilder är blötan är skogen. Det kan självklart vara lite pyssel med att hålla kameran torr och linsen fri från droppar, men färgerna blir fantastiska. Från grågrönt till mustigt, mättat sköngrönt.

Det regnblöta och lite mörka bidrar också till den ruffiga och bortglömda känslan hos en övergiven plats.

Vad kan då passa bättre den här dagen än ett besök på en övergiven bilskrot mitt i skogen?

I Töcksfors svängde vi av E18 och där blev känslan av landsbygd mycket påtaglig. Den raka asfalterade vägen ersattes av en krokig grusväg. Vi åkte, åkte och åkte…. Mobilen tappade täckningen och med det försvann ju kartan och möjlighet till digital navigering. Men med tanke på att möjligheten att välja alternativa vägar var obefintlig hade det ingen annan betydelse än att känslan av att vara på väg till vägens ände förstärktes.

Plötsligt möttes vi av en stor skylt med ”HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG” och en hel massa parkerade bilar längs vägen. Mitt ute i ingenstans fanns det tydligen något som var värt ett besök. Vi var framme i Båtsnäs! (även om det inte var möjligt att verifiera via någon digital karta).

Även vi parkerade bilen, bytte till gummistövlar och jag trädde regnbyxor över jeansen. Det hade visserligen slutat regna, men ALLT var blött och jag tänkte inte låta mig begränsas av blött gräs eller blöta löv.

Bilskroten då? Jodå, den var ”all-over-the-place”.

Mitt ute i ingenstans fanns det verkligen en hel massa bilar. Uppenbarligen mycket övergivna och en del ganska gamla.

Min upplevelse kan snarast beskrivas som ”surrealistisk”. Den rostande metallen i vackert rundande former fanns överallt. Ibland djupt nedbäddad i frodig grönska och ibland dramatiskt placerad mitt i tät granskog.

Naturen hade gjort stora framsteg i sitt arbete med att återta det den anser sig äga och det var uppenbart att bilarna hade stått orörda här i många år. Säten och tak helt täcka av mossa, den en gång vackra blåmetallen täckt av lav, vindrutor som avslöjar att hela kupén är fylld av grönska och träd som står inuti bilarna.

Jag, som inte ens brukar imponeras av bilar, blev helt överrumplad. Det här var ju vackert! Kanske är det just mixen & kampen mellan de två elementen som fascinerar? Kanske är det dom fina runda formerna på dom gamla bilarna? Kanske är det just att dom ser så övergivna och bortglömda ut? Jag vet inte.

Jag var inte helt säker på om Johan skulle gilla det här lika mycket, men han försvann in i ”vimlet” och tycktes lika uppslukad som jag.

Efter ett par timmar började kreativiteten och nyfikenheten dala. Så här i efterhand förstår jag att det då hade varit läge för en fikapaus, men vi hade inget sådant med oss så vi satte oss trötta i bilen för hemfärd.

Nu finns minnen kvar och en hel massa bilder. Självklart blev det många, men det hade kunnat vara fler. Det fanns så mycket…. Så många detaljer som jag missade och kanske hittade jag inte ens dom allra finaste guldkornen. Jag vet inte och kanske kommer jag aldrig tillbaka hit.

Hur som helst så har Bilskroten i Båtsnäs fått en plats i både minne och hjärta och trots att det här på något sätt självklart måste städas bort hoppas en liten, liten del av mig att det ändå ska få vara kvar för att sakta få försvinna in i naturens eget minne.

Men det gäller inte batterihögen som fanns i en av skåpbilarna 🙁