Hur nördig får man bli?

Känslan av att man verkligen skulle vilja åka till en lerig damm vid en av Stockholms södra förorter, den känslan? Känslan och viljan är stark, men man känner liksom inte igen sig själv riktigt. Det är inget man pratar om med vem som helst och när man nämner det för en mycket närstående person får man en konstig blick till svar.

Vad är det då som har sån dragningskraft med den här dammen? Jo, grodor. Och inte vilka grodor som helst utan lekande åkergrodor. 

Innan jag började fotografera lite mer medvetet var jag inte inte mer intresserad av småkryp, kräldjur och fåglar än de flesta andra. Fotograferingen har dock medfört ett starkt ökat intresse för att veta mer om det man fotograferar. Den här utvecklingen har känts mycket naturlig för mig själv, men ibland blir det tydligt att omgivningen inte riktigt hänger med. Dom förstår inte riktigt tjusningen med att veta skillnaden på olika sorters spindlar eller dyngbaggar och inte blir dom exalterade av att det finns lekande åkergrodor i Ormkärr.

När jag först nämnde här hemma att jag ville åka till en damm i närheten av Älvsjö och fotografera grodor tror jag nästan inte att det togs på allvar. Men ju fler gånger jag upprepade det insågs nog att jag menade allvar och signalerna jag fick i retur gjorde klart att dit fick jag åka ensam. Fågelfotografering är tydligen OK, men några grodor i en ledig damm var tydligen inte lika lockande. Även om jag

Jag måste nog erkänna att det här påverkade min entusiasm en aning. Det kändes inte riktigt lika lockande att åka till Hagsätra och leta efter en damm på egen hand. Därför blev jag verkligen glad när en av medlemmarna i fotoklubben ställde en fråga i vår facebookgrupp om det fanns någon som ville följa med till Ormkärrsdammen.

Vi bestämde dag och tid och jag ”skickade ut” lite frågor om hur man enklast tar sig dit med kollektivtrafik och hur man hittar själva dammen. Solbritt skulle åka egen bil, men jag skulle åka tunnelbana och hade ingen aning. Även detta löste sig med hjälp av sociala medier. Jag fick snabbt en bra och detaljerad beskrivning som skulle hjälpa mig att hitta.

”Längs Glanshammarsgatan (under Huddingevägen), in till höger genom radhusområdet och följ den raka gångvägen in i skogen och där dammen ligger på vänster sida”.

En bra beskrivning och den behövdes för det var inte mycket till damm. Jag skulle mer beskriva den som en pöl, men med tanke på att det fanns en liten skylt med information om stadens arbete med dammrestaurering och spåren av hundratals skor i leran runt pölen förstod jag att jag kommit rätt. 

Jag hade precis hittat plockat upp kameran och tagit de första bilderna när Solbritt kom gående. Det var oerhört lerigt och blött runt hela dammen så att komma ner på grodornas nivå krävde antingen ett liggunderlag eller en rörlighet i ländrygg och fotleder för att komma djupt ner på huk. Jag hade tyvärr inget liggunderlag, men klarar att sitta på huk en stund i taget.

Den blöta och kalla leran till trots så hade vi rätt kul några timmar. Det kalla vattnet påverkade säkert grodorna också så det var inte så mycket action i vattnet, men dom var väldigt charmiga där dom guppade runt och väldigt, väldigt ”gulliga” mot varandra. Det var tydligt att allt handlade om att göra fler grodor och efter vad vi kunde se hade dom jobbat på ganska lyckosamt.

En liten paus med värmande dryck gjorde gott, men efter tre timmar var vi nöjda (frusna, stela & blöta) och var överens om att det fick räcka. Nördiga eller ej, men jag tänka mig betydligt sämre saker än att tillbringa en lördag förmiddag tillsammans med likasinnad och dessa vackra små grodor. Det gör jag gärna om.

Var det månne Tödde och Mödde där i dammen?

I skogen på väg tillbaka till tunnelbanan hade solens strålar nått marken och blåsipporna börjat veckla ut sig. Våren är härlig – även om vissa aprildagar är kyliga.