Gysinge – örnar, men mest korpar

Ibland har man längtat lite extra till något. Det här var ett sådant tillfälle.

Jag hade läst lite om gömslen där man kan få möjlighet att se och även komma djur väldigt nära. Ett ställe där man alltså sitter gömd för djuren för att dom ska våga komma nära. I bland ”fuskar” man t.o.m. genom att lägga ut mat och på det sättet ”lurar” djuren.

En sådan typ av gömslen är ”örngömslen” där man lägger ut mat för att dels stödmata örnar och andra rovfåglar, men där man också erbjuder fågel och/eller fotointresserade att hyra in sig och på det sättet få möjlighet att komma riktigt nära dom mäktiga, men skygga fåglarna.

Det här har jag velat göra länge och i höstas bokade jag örngömslet i Gysinge första söndagen i mars. Hela februari var då redan fullbokat och det tolkade jag som att det var ett bra gömsle med god möjligheter att få se havsörn och kanske även andra rovfåglar.

Även om det inte är så långt från Stockholm hade vi övernattat på värdshuset natten innan. Man behöver vara på plats i gömslet innan det ljusnar så att vakna ”på plats” innebar ett par timmars extra sömn.

Värdhusets var väldigt trevligt och mysigt och den trerättersmiddag som serverades på lördagskvällen var fantastisk god. Det hade kunnat bli en både trevlig och sen kväll, men nu för tiden har ju restauranger sina begränsningar gällande öppettider och med tanke på att våra väckarklockor skulle dra igång redan klockan 4 söndag morgon var det kanske lika bra. Det blev en tidig kväll.

Klockan halv fem dök vår ledsagare, Inge, upp vid värdshuset enligt överenskommelse. Han skulle visa oss till gömslet. Några kilometers körning med bil in i Färnebofjärdens Nationalpark parkerade vi bilarna. Broddar spändes fast på kängor, pannlampor tändes, ryggsäckar med kamerautrustning slängdes upp på ryggarna och vi tog rygg på Inge rakt in i den becksvarta skogen.

Det enda jag såg i pannlampans sken var att stigen var full av is och att skogen runt omkring var mörk. En känsla av tacksamhet infann sig; både för att vi hade ledsagare (och inte bara en beskrivning) och för de nyinköpta broddarna. Utan dessa två skulle vandringen till gömslet verkligen ha blivit ett äventyr även om det bara var några hundra meter att gå.

Framme i gömslet fick vi hjälp att sätta på värmekamin och göra oss lite hemmastadda. Inge fyllde dessutom på med lite ”färsk” mat innan han försvann i mörkret. Klockan var fem på morgonen och vi satt i en hydda ”mitt ute i ingenstans”. Det var i alla fall så det kändes. Den första stunden var det ju helt mörkt och vi hade ingen aning om hur det såg ut där utanför.

Det dröjde dock inte så länge innan det började ljusna och vi såg åteln bara 15-20 meter framför oss, den öppna myren och bakom den en skog ca 300 meter bort. Vi började spana direkt!

Ungefär samtidigt som solen gick upp bakom oss och skogen mittemot fångade de första solstrålarna upptäckte vi de första fåglarna, en flock korpar. Strax därefter kom en första örn.

Även om det var på ganska långt håll såg vi tydligt att det var en örn. Den var stor. Korpar är ju inga små fåglar, men en örn är BETYDLIGT större än en korp. Den slog sig ner i en tall mittemot oss. Vi som hade sett var den landade visste ju var den satt 🙂

Utöver korparna och örnen hade vi också koll på en liten grupp rådjur. Även dom var långt borta, men till synes helt omedvetna om oss så dom gick lugnt och betade. Det var en vacker och mycket bra start på en söndag morgon.

Efter en stund kom en del av korparna lite närmare och landade i närheten av åteln framför oss. Det var ganska mycket aktivitet i flocken med ”bråk och tjuv” och vi tyckte att dom betedde sig lite som ett gäng tonårskillar.

Trots obegränsad mängd med mat skulle det krånglas och bråkas om precis allting. Vi hade full underhållning.

Ett par av killarna tröttnade på bråket och satte sig istället på en pinne en bit därifrån. Det dröjde dock inte länge innan dom blev osams även där och den ena blev bortkörd.

Grabbarna försvann och då blev det tomt. Inte en fågel inom synhåll på en bra stund. Kanske gick det en timma, men jag hade ingen koll på klockan och tiden kändes liksom inte så viktig. Även om det inte fanns någon aktivitet, inget som rörde på sig, så var det en skön känsla att bara sitta där och titta ut på en myr. Solen sken, himlen var blå och de rosa färgnyanserna i växtligheten gav hopp om en ny vår.

Att sitta i gömslet innebär ju att man inte syns. Kameraobjektiven sticks ut genom hål i väggen och de smala fönstren går bara att se igenom från insidan. Men ljudisolering finns det ingen så det gäller att vara så tyst som möjligt. Minsta lilla ljud vid fel tillfälle kan skrämma bort en fågel som närmar sig och har man otur vågar den sig kanske inte tillbaka alls den dagen. Vi sitter därför mest tysta och i perioderna utan aktivitet utanför blir stämningen nästan meditativ (eller drömmande för dom som lyckas somna sittande).

Plötsligt ser vi att det sitter en örn på marken en liten bit bort till höger. När landande den där? Hur länge hade den suttit där? Ingen visste.

Vi fick tillfälle att titta på den här ungfågeln (?) ganska lång tid. Vi hoppades förstås att det skulle komma fler, men plötsligt fick den för sig att den skulle flyga iväg och vips – så bredde den ut sina jättevingar och gav sig av.

Långa stunder var det helt tomt på fåglar, men lite då och då fick vi besök av ”tonårsgänget”, några kråkor eller skator. Vi slogs av hur små skatorna såg uti jämförelse med de kolsvarta korparna. Men vackra är dom.

Vissa gör sig bättre i svartvitt (men den dimmiga känslan är ditlagd efteråt – vi hade ju klart väder)

Kan detta verkligen vara ätbart? Vi undrade också – och vi såg ingen som vågade smaka på den delen av buffén.

Då och då kom en eller ett par örnar flygande och jag tror att vi såg 5 eller möjligen 6 stycken samtidigt. Tyvärr var det ingen som verkade sugen på mat eller så hade dom kanske hittat något godare någon annan stans. Det är heller inte så lätt att fånga dom i flykten. Dom är stora, men dom flyger fort.

Efter ca 9 timmar bestämde vi oss för att det fick räcka – för denna gången. Trots att vi nog hade hoppats på att örnarna skulle ha landat framför oss för att äta hade vi ändå sett flera stycken flera gånger och ibland på riktigt nära håll. Vi hade sett dom stillsamt segla högt uppe och även tumla runt som i akrobatisk lek framför oss. Det hade ingen av oss upplevt förut.

Vi packade ihop våra saker, spände åter fast broddar på våra kängor och öppnade dörren till gömslet. För första gången kunde vi se hur det såg ut från utsidan och efter en stunds tveksamhet förstod vi även åt vilket håll vi skulle gå för att komma till bilarna.

Utöver fågelskådning och meditation hade vi haft en kul och spännande helg tillsammans med bror och svägerska. Och det är ju fantastiskt bara det (speciellt i dessa tider).