En vacker tid

Härom veckan läste jag Arne Bergsklints blog där han skrev att ”Vackra saker är vackra även i en usel värld”. Så sant, så sant!

Det stämmer ju alltid, men just nu är ju vår värld extra vacker samtidigt som allt fler delar av världen känns uslare och fulare än vanligt. Tyvärr ligger det usla till största del utanför min kontroll så jag försöker att fokusera på det vackra.

Varje årstid har ju sin skönhet, men försommarens exposion av växtkraft är svår att värja sig mot – och varför värja sig. Jag tillbringar så mycket tid som möjligt ute och även om jag inte alltid har kameran med mig gör jag mitt bästa för att lägga märke till det som händer.

Jag cyklar till jobbet tidigt på morgonen och även om det ibland är isande kallt och motvinden gör sitt bästa för att göra uppförsbackarna ännu jobbigare så finns det ändå en och annan ek som blir allt grönare, ett par äppelträd (tror jag) vars blomning är helt gudomlig och trots att bilarnas ljud inte går att bortse från noterade jag ändå den dag då näktergalen började sjunga i år (måndag den 12 maj).

I år har maj varit ovanligt kall och ”besvärlig”, men en fördel med kylan är ju att naturen tar lite längre tid på sig än annars. Man får njuta av få och små framsteg varje dag istället för att plötsligt överraskas av att allt är över och att det redan är Midsommar (och mitt i sommaren).

När man går omkring bland gräs och andra växter finns ju alltid risken att man dessutom stöter på ett och annat djur. Den randiga strimlusen sitter ofta på hundkex och andra liknande växter. Namnet strimlus är kanske inte särskilt vackert, men jag tycker verkligen att den lilla bärfisen är vacker.

Rådjuren är bedårande söta, men dom har å andra sidan en hel del nackdelar. Trädgårdsintresserade villaägare tycker säkert att dom kan hålla sig i skogen (långt från både tulpaner och rosor) och jag tycker att dom kan behålla sina fästingar själva. Nu är det väl inte enbart deras fel att de äckliga små spindeldjuren blir allt fler och man kan säkert inte hålla rådjuren ansvariga för att de sprider sjukdomar, men det finns väl ändå ett samband.

När det plötsligt hoppar upp ett rådjur ur gräset fem meter från stigen påminns jag om att jag nätt och jämt har tillfrisknat från senaste boreliaomgången. Hur stor är risken att någon hoppar på mig här?

Nu tänker jag inte låta mig hindras av de små djuren. Visst kan jag vara lite försiktig och hålla ännu mer koll på ”prickar som verkar röra sig på huden”, men jag kommer att fortsätta vara ute i naturen och njuta av den. Och hur ska man kunna undvika att smittas om man kan få borelia mitt i vintern? Jag behöver tydligen inte ens kräla omkring i gröngräset för att få den sjukdomen. (Tur att det finns botemedel).

Och jag tycker fortfarande att rådjur är vackra djur.