Upplevelser och/eller bilder

Det verkar som många uppskattar naturen och dom upplevelser den bjuder alltmer. Har det med åldern att göra? Vi pratade faktiskt om det på jobbet idag. Kollegor berättade om upplevelser som tidigare bara gick förbi, knappt märkbara, men som nu blev till något större och något man ”tog till sig”.

Så känner jag också. Och jag kan inte dra mig till minnes att det har varit så tidigare. Jag har väl alltid gillat naturen, men nu finns det en starkare dragningskraft. Jag kan känna längtan efter att uppleva.

Jag har ju dessutom kameran med mig och känner även glädje i att kunna fånga upplevelserna på bild. Frågan är bara vilket som är viktigast. Är det det jag upplever eller är det att skapa bilder? Eller är båda lika viktiga?

Jag har faktiskt funderat en del på detta. När jag tittar på bilder tagna av mina inspiratörer tror jag mig förstå att bilden och skapandeprocessen är det som står i fokus. Självklart finns upplevelsen med, men det är ändå bilden i sig som är viktigast och det som är bestående.

Ibland känner jag också så, men inte alltid. Jag kan fascineras av något som händer och förvisso känna lust att ta bilder, men hur jag tar bilden och vad jag skapar är då inte prioriterat utan det blir ett sätt att ta upplevelsen med mig hem, som minne.

Vilka bilder som är tagna med vilket fokus blir tydligt när jag kommer hem och tittar på resultatet. Vissa bilder är ”direkt dåliga”, men får mig ändå att le inombords. Andra vill jag bara titta och titta mer på, men jag får ingen direkt känsla av.

Den här helgen blev det ganska många bilder. Även om dom flesta (minst 2 tredjedelar) raderas ganska direkt så återstår flera hundra. Jag kan liksom inte låta bli. Det blir många biler här, men dom flesta ligger kvar på min hårddisk här hemma. Kanske får några av dom annat liv nån gång, kanske inte.

För första gången var jag faktiskt ensam vid Isbladskärret nästan hela morgonen. Lugnt och stilla kan man tro och det var det väl på sätt och vis, men långt ifrån tyst. Många av fåglarna har nu ungar och ungar är ju per definition inte tysta. Dom låter hela tiden.

Uppe i aldungen pladdrade hägerungarna på konstant. Jag noterade att ungarna verkar vara av olika storlek, även i samma bo. Är det så att äggen inte kläcks samtidigt?

Att jag tycker om hägerns alla karaktärer har jag skrivit om tidigare och det har inte förändrats. Kaxig, graciös, tuff mm, men det här känns lite nytt. Som en surikat står den och spanar…..

Sothönorna hade inte kommit så långt i sin process och kanske var det därför som nerverna verkade vara på utsidan. Dom verkade inte tåla vare sig artfränder eller andra fåglar utan jagade bort allt och alla oavsett sort.

Efter nån timme fick det räcka. Det blir faktiskt rätt jobbigt att sitta så still och tyst som möjligt under så lång tid hållandes en kamera. Jag packade dock inte ner kameran i ryggsäcken utan lät den hänga och balanserade försiktigt kamera, ryggsäck och cykel när jag sakta började gå hemåt.

Då fick jag plötsligt en ”sötchock”! Bara ett par meter ifrån mig, mycket nära det staket som omringar kärret låg en hel hög med fågelungar på en stock i vattnet.

På en sten bredvid satt mamman, en knipand. Jag har läst eller hört någonstans att fåglar som får många ungar inte är så bra föräldrar. Dom behöver ha många ungar i kullen eftersom inte så många av dom överlever. Om det stämmer eller ej vet jag inte, men den här mamman verkade inte ha så bra koll på hur nära vägen hennes ungar var placerade och dom var väldigt många. Jag tror jag fick det till 10 stycken.

Men oavsett mammanivå var ungarna helt bedårande. Cykeln och ryggsäck ställdes åt sidan och jag blev helt uppslukad av upplevelsen. Vare sig ungarna eller mamman verkade heller bry sig om min närvaro så det blev ”några” bilder till.

Komposition, ljus, exponering, fokusering??? Men det var en magisk upplevelse.

Det var allt från min lördagsmorgon…………