I går eftermiddag tog jag med mig kameran ut. Inte så långt bort och inte så mycket promenad så jag tog cykeln till Kaknästornet. Däromkring finns mängder av vitsippor, svalört, ”tyst” skog, mäktiga gamla träd, ett litet kärr och en del rätt oblyga skogsfåglar.
Med tanke på att det var lördag, soligt och ganska varmt hade jag förväntat mig en hel del andra människor, men jag märkte direkt att det var betydligt fler människor än vad jag hade tänkt. OK, det är väl rådande samhällsläge, tänkte jag.
Fler människor i grupper som pratar högt och skrattar innebär vissa utmaningar för en sån som mig. Jag vill ju komma in i bubblan och bara uppleva det jag ser. Jag bestämde mig ändå för att försöka.
Stigarna slingrar sig tätt och korsar ofta den i iordningställda motionsslingan. Överallt gick det människor och bland dom en ”udda figur” som låg på mage för att försöka hitta rätt läge för att fotografera vitsippor. Marken är fläckvis rätt blöt och lerig, men den udda figuren har ”klädor för vädor” (som min tidigare kollega, Sara, skulle ha sagt på bredaste skånska).
Djup, djup koncentration störs av en känsla av att vara iakttagen. Jag kände mig tvungen att lämna vitsipporna och sätta mig upp. Mycket riktigt. 2-3 meter bort stod en kvinna som såg uppriktigt förvånad ut, nästan lite chockad.
-Jag trodde du var xxxxxx, sa hon
-Vadå ?????, sa jag
-Jag trodde xxx var xxxxx, sa hon (med tydliga munrörelser)
-Förlåt, vad sa du? frågade jag
-Jag trodde du var konst! sa hon, mycket tydligt.
På något sätt hade jag nog hört vad hon sa redan första gången, men jag tog liksom inte in det. Det fanns ingen logisk koppling eller förklaring till en sådan kommentar.
Jag konst?! Jag försökte möjligen skapa konst, men det är ju en bit från att vara konst.
Sen förklarade hon att hon var på ”konstvandring”. Hon letade konstverk i skogen och hade alltså trott att jag var en installation där jag låg på mage bland torka löv och blommande vitsippor. Vi skrattade gott, båda två.
Jag förstod plötsligt varför det var så väldigt mycket folk i rörelse och att alla varför alla verkade prata och skratta så högt. Deras beteende stämde inte med det vanliga skogspromenadbeteendet, men dom här personerna var ju inte på skogspromenad. Dom gick på konstpromenad.
https://www.sfoto.se/redaktionellt/tyst-var-en-utstallning-i-skogen/
Min promenad forsatte ut på ängarna. Jag var nyfiken på om det skulle finnas grodrom i dammarna. Jag har förstått att Åkergrodan ska finnas här och det skulle vara häftigt att få en skymt av dem blåa lilla grodan.
Nån (levande) groda såg jag inte, men rom fanns det massor av.
”Skogen är vår lunga och den plats dit vi nu söker oss ….”
Hämtat från beskrivningen till utställningen
Så tycker jag också.
Bli först att kommentera