Mer utmaning – gatufoto

Vad är gatufoto? Är det:

Nej, knappast! Snarare handlar det om att fånga spontana och helst oregisserade ögonblick i staden, på gatan bland de människor som råkar finnas där och då. Helst är dessa människor helt ovetande om att bli fotograferade, men ibland blir man upptäckt.

Att jag främst har fotograferat natur tidigare beror inte alls på att jag varit ointresserad av annat utan mest på att naturen är tillgänglig, enkel och aldrig kräver någonting tillbaka. Inte i den bemärkelsen att naturfotografi är lätt (det kan vara hur svårt som helst) utan snarare så att det som finns i naturen inte har ett medvetande som påverkar mig. Jag behöver inte fundera på hur jag ska förhålla mig till det som sker, om jag vågar eller borde fotografera utan om jag gillar det jag ser så tar jag en bild.

Som gatufotograf behöver jag vara lite modigare och våga ta plats med min kamera. Alla man möter tycker inte om att bli fotograferade och det behöver ju jag förhålla mig till. Rent lagligt har jag all rätt ta bilder så länge det inte resulterar i en kränkande bild (ex. utsatta människor), men jag har även en ”moralisk” kompass. Den är inte alls lika tydlig och därmed också mycket svårare att tolka och anpassa sig till. Min drivkraft att utvecklas som både fotograf och människa är dock starkare än att jag låter mig hindras av den.

För en tid sedan fick jag en present av Johan som bestod i en heldag på stan tillsammans med en av Stockholms gatufotografer, Marcus Johansson (eller Icepic, som han kallar sig). Jag har följt honom på Instagram länge och träffat på honom ett par gånger. Varje gång har jag blivit lite mer nyfiken på ”street”.

Nu var det dags och vi träffades på ett café för en ”teoretisk genomgång”, men förstås även för att lära känna varandra lite. Marcus var väl förberedd och hans genomgång följde en tydlig tråd. Det var väldigt tydligt att han hade gjort detta många gånger tidigare. Efter nån timme kände vi oss mogna och peppade för att ge oss ut på stan.

Som väntat var det svårt. Vad är det jag tittar efter?

Bara fota på, sa Marcus. Det är sällan man vet om det är bra eller dåligt förrän efteråt och om du inte tar bilden har du ju ingen möjlighet att göra ett val efteråt.

Man kan mycket väl ha förutbestämda teman, ”uppdrag” eller tekniker innan man börjar och vi jobbade oss igenom ett antal sådana under dagen.

– Nu går vi härifrån och fram dit och tar bilder på alla ”karaktärer” vi möter. Ni ska fotografera och gå samtidigt hela tiden.

– Ställ in kameran på en längre slutartid och panorera cyklisterna som kommer här i regnet.

– Positionera dig framför en ”specifik bakgrund” och vänta tills det kommer en ”lämplig karaktär” som går in i bilden.

Så kunde det låta under dagen. Efter några timmar var både Johan och jag helt slut. Våra hjärnor hade gått på högtryck hela tiden. Både för att ta till oss så mycket information och instruktioner som möjligt, men också eftersom vi hade använt kamerorna på ett sätt som ingen av oss var van vid. Även om det finns många likheter mellan att fotografera flygande örnar och cyklande människor så är det inte samma sak.

Hemma i soffan igen konstaterade vi nöjda att trots att det fanns mängder av extremt dåliga bilder på minneskorten så hade vi haft väldigt roligt och lärt oss massor. Det ska inte dröja så länge innan vi gör nya besök i vår egen stad och nästa storstad som besöks kan kanske komma att lära kännas med hjälp av ”street”.

Stort TACK, Icepic!