Vi bodde i Mana River Camp, ett ”tältläger” precis vid kanten av Zambezifloden. Där finns 7 tält för gäster, ett för lokala guider och ytterligare ett antal för personal, kök, kontor mm. under säsong. När det blir regnsäsong stänger hela parken och då plockas hela lägret bort – det finns ingenting kvar. Nästa säsong bygger man upp allt från början igen.
Det finns ingen inhängnad utan bara utplacerade tält där natur och djur har full access. Gästtälten är möblerade med bekväma sängar, hyllor/garderob samt ett badrum med dusch och riktig toa. Ett hotellrum med väggar och tak av tältduk. Tyget ska räcka för att vi ska sova tryggt och säker, men mitt ”alarmsystem” hade svårt att stänga av de första nätterna. Prassel i löv, någon kvist som knäcks och kanske något som rör utsidan på tältväggen hade stor inverkan på sömnnivån.
Trots bristande nattsömn var det ändå inte svårt att hitta energin för att gå upp och göra sig i ordning före kl 5. Så länge det är mörkt får vi inte röra oss utan guide i området och himlen har precis börjat färgas rosa när han kommer. Vi bor i tält nummer 4 så han har sällskap av Dennis, Lasse och Bengan som bor före oss. Efter oss hämtar vi upp Camilla & Daniel och därefter Alex. Brutus bor i tält nummer 1, men det står så nära ”loungeområdet” så han har oftast smitit iväg innan vi kommer med guiden.
Klockan 6 har vi alla fått i oss frukost, (oftast) preppat kamerorna med fulladdade batterier och tömda minneskort och är redo att klättra upp i jeeparna. Vi ger oss iväg på de dammiga vägarna samtidigt som solen går upp och sprider det gyllene ljuset över busksavannen. Fulla av förväntan – varje morgon.
Alla djur i ”rätt läge” är roliga att fotografera och varje morgon ger stora möjligheter. Vi hittar allt från stora elefanter till minde antiloper och dom riktigt små ekorrarna. Det finns dock ett djur som vi alla har lite extra koll efter; vildhundarna. Den förra gruppen hade sett dom ett par gånger så det var troligt att en flock fanns i området, men dom har väldigt stora revir och rör sig väldigt fort så dom kan också vara långt borta.
När hundarna ligger stilla och vilar på dagen är dom nästa omöjliga att se, men vi tittar ju självklart även efter spår i den lösa sandjorden. Det känns som vi åker över stora områden och jag slås av hur många olika karaktärer naturen i Mana erbjuder. Ibland ser vi ingenting annat än ”döda träd” (dom är inte döda, men har fällt alla löv så dom ser döda ut) ibland är det mest stora gröna akaciaträd med det karaktäristiska blåa ljuset och ibland en tät, taggig och svårgenomtränglig växtlighet.
Våra lokal guider är otroligt kunniga och delar generöst med sig av sin kunskap. Dom kan namn på både växter och djur. Frågan är bara om dom kände till ”chokladstorken” innan dom träffade svenska gäster 🙂
Det är inte tillåtet att köra bil annat än på vägarna och för att täcka de längre avstånden åker vi safarijeep, men ibland lämnar vi bilen och ger oss ut till fots. Det är riktigt spännande och jag känner mig både liten och lite sårbar samtidigt som närvaron i nuet är total. Att ge sig ut på ett öppet fät till fots när det ligger 5 lejon en bit bort och tittar på oss höjde nog pulsen på fler än mig.
Mitt på dagen, när solen skiner rakt uppifrån och det är obarmhärtigt varmt, tillbringar vi några timmar ”hemma” i lägret. En av mina favoritplatser var i skuggan under de stora träden precis vid flodkanten. Förutom skuggan blåste en svalkande bris så det var riktigt skönt att sitta där. Dessutom bjöds hela tiden på fotograferingsmöjligheter av fåglar. Två sorters biätare häckade i flodbanken, minst två sorters kungsfiskare kom på regelbundna besök och dessutom vågade sig den blåskimrande glansstaren riktigt nära när jag satt still.
Efter sex dagar hade vare sig vi eller någon av de personer vi möter sett vare sig en hund eller spår av en hund. Vi fortsatte letandet……
Bli först att kommentera