Svalbard – resan som vi väntat på

För fem år sedan började vi fundera på Svalbard som resmål. För fyra år sedan bokade vi resan, som skulle ha ägt rum juli 2020. Det blev inte så och inte blev det något 2021 heller. Men i år var det alltså äntligen dags. Inte för att det var självklart nu heller, men med en inledande bussresa på 7,5 timmar och ett undantag för en enda destination kunde inte ens pilotstrejken hindra oss.

Lilliehöökglaciären är mer än 8 km bred och 40 meter hög. Det ser ut som zodiaken är nära isen bakom, men avståndet är närmare 500 meter.

Vi har kryssat med expeditionsfartyget MS Quest i 10 dygn och rundat mer än halva ögruppen och vi åkt längs packisen långt uppe i norr; 81 breddgraden. Upplevelserna har varit både starka och många och även om det finns många bilder är det ändå svårt att komma ihåg och beskriva.

Svalbard är både stort och smått. Naturen är enorm och i brist på referenspunkter är det svårt att förstå hur höga bergen och glaciärerna faktiskt är – och hur långt borta dom är. Det gör att djuren blir små, små och nästan omöjliga att se från fartyget. Från bryggan kommer rapport om isbjörn på babords sida. Alla riktar kameror med långa teleobjektiv eller kikare mot babord och ser i bästa falla en ”ytte-pytte-björn” som mycket snabbt rör sig över berget. En stillaliggande björn är i det närmaste omöjlig att skilja från en isfläck. Bara om den plötsligt flyttar sig är man säker på att det är polarbjörnen.

Strax efter kl 01.00 den 21 juli passerar vi en ”klack” mellan semidjupt och mycket djupt vatten. Där finns mycket småfisk som drar till sig dom stora havsdäggdjuren. Vi blir väckta med meddelandet att det fanns både delfiner och valar runt båten. Det blir en snabb uppstigning.

Packisen ligger långt, långt norrut. Längre norrut än de allra flesta människor kommer. I år behöver vi ändå upp till 81 graden för att hitta isen. Det är längre upp än normalt. Tyvärr ligger dimman tjockt under hela dagen. Utöver fåglar och någon säl ser vi inte annat än is.

Zodiakerna ligger på fartygets tak när dom inte används. Dom hissas ner en och en och guiderna kliver i på plan 4.

Landstigning sker på Lågöya, norra Svalbard. Där hittar vi blommor som t.ex. spetsbergsvalmo.

I Murchisonfjorden finns en stenstrand med nästan overkliga mönster som gjorts av rinnande vatten – under glaciären. Här tillbringar vi ett par härliga timmar mitt i natten (efter middagen). När blommorna är ordentligt fotograferade blir vi uppmanade att bara sätta oss och njuta i tystnad en stund. Skönt.

På vår väg söderut mellan Friesland och Gustav V land ligger Alkefjellet. En av de största häckningsplatserna för spetsbergsgrisslan. Bergen är naturligt svarta, men har fått en mycket mer ”fotogen färg” av fåglarnas spillning. Vi gled i zodiaken längs berget under de tiotusentals fåglarna. Efter en stund hade vi vant och vid såväl ljud som lukt. Fåglarna lägger sitt enda ägg direkt på en smal klipphylla (mindre än 10 cm). Ungarna lockas att hoppa från kanten innan de kan flyga och då är det ju bra med vatten direkt under boet.

Än en gång blir vi väckta mitt i natten. Vi befinner oss vid vid en av dom kanske mest kända glaciärerna, Bråsvellbreen. Det måste vara en av dom vackraste platserna på Svalbard, speciellt om man har sån tur med ljuset som vi hade. Midnattssol!

Även när vädret verkar vara klart och fint gäller det att vara beredd på snabba förändringar. Dimman kommer fort och att vara i land när man inte har god sikt är livsfarligt; ”something white and fluff might appear very quickly”. Utöver guidernas spanande hjälper även besättningen till att hålla uppsikt från bryggan på fartyget.

Någon hade sett något på stranden. Vi spanade och zoomade, vad det en bit drivved, eller möjligen någonting annat?

Vilken upplevelse!

Björnen i all ära, men de häftigaste mötena hade vi nog med valrossarna. Vid första tillfället då vi närmade oss en grupp som låg på land gick jag längs vattnet strax bakom Piet (den av guiderna som även är fotograf). När han lägger sig ner gör jag detsamma. Han har noterat att det närmar sig en nyfiken idivid i vattnet. Den kommer mycket nära och jag är nästan rädd att den är alltför nära. Det blir härliga bilder på nära håll.

Nästa gång gruppen närmar sig en grupp valrossar på land har jag lärt mig. Ute i vattnet ser jag en liten grupp närma sig. Jag lägger mig platt på magen precis vid vattenbrynet och väntar. Dom kommer allt närmare. Den som är mest nyfiken vågar sig så nära som 2-3 meter och då är jag nästan på väg att resa mig. Dom är ju faktiskt ganska stora. Allt går dock bra och det blir riktigt häftiga bilder.

Landskapen är, minst sagt, storslagna. Mycket svårt att göra dom rättvisa med en kamera. Speciellt när man antingen står på en gungande båt eller försöker hålla ihop med resten av gruppen (ingen får komma efter guiden på slutet).

Vid Hyttevika flyger alkekungarna i stora flockar. Vi tar oss upp på en klipping platå, sätter oss ner och njuter. Vi har tiotusentals fåglar runt om oss och dom flyger så nära att vi hör vinddraget av deras små vingar. Ibland sätter dom sig ner en stund och vilar och dom vågar sig allt närmre oss.

Ett av de sista ställena vi stannar på är Ekmanfjorden (nästan ”mitt emot” Longyearbyen). Jag är försatt i karantän efter ett positivt covid-test så jag får inte gå i land med de andra. Men vad gör det – när utsikten från fartyget ser ut så här:

Det kommer att ta tid innan alla dessa intryck är smälta och bearbetade, men en sak vet jag redan nu. Många av resans upplevelser kommer att bo i min minnesbank resten av mitt liv. Svalbard är helt fantastiskt och med hjälp av fem förstklassiga och utomordentligt kompetenta expeditionsguider har jag fått möjlighet att uppleva dess storhet. Tack!