Makro – äkta och oäkta

För den som inte fotograferar kan nog rubriken kännas både konstig och obegriplig, men för många av oss som håller på är den ibland ”på riktigt”. Måste det vara äkta makro för att vara makro*?

*En klassiska definition av ett makroobjektiv är att det har ett maximalt förstoringsförhållande på minst 1:1, eller ”1x” i objektivspecifikationen. Det innebär att ett motiv kan återges i fullständig storlek på kamerans bildsensor. Ett föremål på 10 mm kan projiceras på sensorn som en 10 mm-bild när objektivet är tillräckligt nära motivet.

Intresseklubben noterar, tänker jag. Vem bryr sig om det som står på objektivet för att klassificera bilder? Och måste man ens klassificera bilder? För mig betyder makrofotografering att jag är nära, rentav mycket nära, objekten. Närbild, helt enkelt. Det kan jag åstadkomma på flera sätt, men gemensamt för dessa sätt är att objektivet tillåter mig att komma nära – närgränsen. Ett makroobjektiv tillåter ofta en snäv närgräns, men det finns andra sätt som att sätta en ”mellanring” mellan kameran och objektivet eller en lins framför objektivet mm. Men det där är ju bara teknik och för mig kommer alltid bilden att vara viktigare tekniken (även om det är kul med prylar, det ska jag inte förneka).

Det som har aktualiserat dessa tankar är en workshop i makrofotografering. Vår lärare och inspiratör, Anki Hammar, pratade en del om detta och om jag tolkade henne och hennes uppdrag till oss rätt så menade hon nog att vi skulle utgå från det slutresultat vi önskade oss och hitta ett sätt att nå dit (oavsett vad som råkar stå på objektivet). För att det ska bli lyckat behöver man dock förstå det som stå där……..

Nog om det

En workshop där vi skulle fokusera på den lilla världen. Superspännande, tycker jag. Den där världen som jag nästan inte har märkt av innan jag började fotografera lite mer medvetet. Den där världen som gjort mig mycket mer uppmärksam på detaljer i naturen, som gjort mig intresserad av namn på insekter och blommor och som utmanar mig att stanna upp och vara i nuet.

Vi, ett gäng på 10, samlades på ett hotell i Stockholm en fredag lunch. Konferensrummet var stort och vi spred ut oss ordentligt; vi har lärt oss att hålla avstånd. Efter en presentation har den första nyfikenheten lagt sig och tack vare Ankis ”reseledarteknik” har vi lärt oss namnet på alla.

Sen börjar det som jag hade sett fram emot; hon visar egna bilder och berättar om hur hon tänkt och hur hon åstadkommit det vi ser. Efter en ganska lång period utan fotoinspiration känner jag att jag verkligen längtar efter att få komma igång och efter nån timma beger vi oss till Bergianska trädgården. Vi har fått våra uppdrag och vi har en helg på oss att ”utföra dom”; 1. Abstrakt (form, färg, mönster) 2. Svart/vit 3. Underexponerad med isolerat ljus och 4. Valfri.

Bergianska trädgården visar sig vara ett fantastiskt ställe för detta. Jag hade en ganska vag uppfattning om trädgården innan och hade nog mest tänkt att det var växthus. Så är det inte – den absolut största delen är utomhus och den är helt tillgänglig för alla. Några väljer att gå in i växthusen, men jag håller mig utomhus. Det räcker mer än väl för den här helgen.

Min ambition är att ha ”uppdragen” i åtanke – det är ju därför jag väljer att delta på en workshop – men jag har också lätt för att bara låta mig slukas upp av fotografering. Även om dom små detaljerna står i fokus kan jag inte låta bli att ibland lyfta blicken för att få ett större sammanhang. Det ”klassiska” makroobjektivet sitter på kameran den mesta tiden, men ibland får det lämna plats för ett litet ”vidvinkelmakro” som tillåter mig att komma bara ett bar decimeter från objektet, jag leker också med raynoxlinsen som, när den sätts på makroobjektivet, ger NÄRbilder och ibland testar jag ett telezoom med mellanring. Ja, ni hör, det finns gott om prylar :-).

Workshopen rymmer också tid för bildredigering och vi lämnar in tre bilder per person som vi gemensamt tittar på och ”tänker till”. Kanske är det den mest givande delen av en workshop. Själva fotograferingen är ju självklart jättekul, men det är ju när man pratar om varandras bilder som man verkligen har möjlighet att lära sig nytt och att inspireras. När man dessutom har tillfälle att återkomma till samma ställe för att ta nya bilder efter en sådan övning känner jag att det är en bra workshop som jag kommer att bära med mig i mitt fortsatta fotograferande; ett nytt trappsteg.

Jag tar ofta ganska många bilder och efter den här helgen kom jag hem med mer än tusen bilder. En vecka senare har jag grovrensat bort två tredjedelar och lite smått börjat ”arbeta” med dom som jag gillar bäst just nu. Om några månader kanske jag hittar tillbaka till bildmappen och hittar nya favoriter, men dom jag hittade nu i närtid finns här i inlägget. De flesta i färg, men några få i svart/vit, några så abstrakta så att det kanske är svårt att se vad det föreställer, någon underexponerad, någon överexponerad och några – valfria.

Summa summarum: Jag har lärt mig massor av Anki, men även av nyvunna fotovänner och jag hoppas vi ses igen.