I mitten av november har det mesta av höstens färgprakt tonat ut. Trädens löv har släppt från sina fästen och ligger bruna på marken, dom röda bären är antingen uppätna eller vissna och både kantareller och flugsvampar har smält ihop till oigenkännliga klumpar i mossan.
Det är lätt att ställa sig frågan varför man anmäler sig till en fotoworkshop i Tivedens nationalpark vid den tiden. Varför vill man åka till skogen när det är som råast, blötast, mörkast och färgfattigast?
För mig är svaret enkelt: Det är lugnt, tyst, färre och mindre ”oroliga intryck” och – kanske – lite mer utmanande att hitta det vackra och intressanta. När den mest självklara skönheten har vissnat uppenbarar sig andra saker som en intressant gren, en frusen svamp med frost på hatten, ett infruset näckrosblad eller bara en sten. Dom här ”sakerna” får lättare att hävda sig och ta sin rättmätiga plats i skogen.
Vad jag inte visste när jag anmälde mig var att jag vid det här tillfället just skulle ha börjat ett nytt jobb. Ett nytt jobb med allt vad det innebär i form av nya människor, nya intryck och en oändlig mängd nya saker att sätta sig in i och förstå. Jag hade egentligen inte alls tid med en dag semester eller ens vara borta en helg, men nu var det ju bestämt sen innan så jag ”gillade läget”. Det skulle visa sig vara ett klokt beslut. En paus var just vad jag behövde.
På fredagsmorgonen tog jag tunnelbanan till Fruängen. Där blev jag upphämtad av Lena. Hon hade erbjudit mig att åka med i sin bil vilket jag tacksamt tog emot. Vi hade väldigt mycket att prata om så de tre timmarna i bilden försvann i ett huj. Jag, som verkligen tycker att bilåkning är tråkigt, kommer knappt ihåg resan :-).
Strax innan klockan ett svängde vi in på parkeringsplatsen vid nationalparkens huvudentré. Anki Hammar, helgens inspiratör och ledare, fanns givetvis på plats och när klockan var slagen var alla åtta deltagare på plats och redo för några timmars fotografering.
En ny plats innebär ju att allt är nytt (precis som ett nytt jobb) och jag upplevde att det var svårt att se motiven. Det fanns liksom för mycket. Skogen var gammal med spännande träd och stora stenbumlingar, sjön var dramatiskt mörk, spegelblank och med ett begynnande istäcke fullt av mönster, himlen var täckt av moln som gav ett idealiskt ljus och det torra gräset och porsbuskarna längs stränderna bidrog med en läcker orange/lila färg. Jag såg och tog in allt, men hade väldigt svårt att isolera någonting speciellt. Men jag tror ändå att dessa timmar bidrog till nedvarvningen av ena hjärnhalvan och uppvärmningen av den andra.
När jag bestämmer mig för att betala för en fotoworkshop istället för att bara åka ut på egen hand räknar jag med att det finns en kompetent ledare som kan hjälpa mig att komma igång (om jag behöver), inspirera till utmaning och visa mig bra ställen/utgångspunkter för att hitta bra motiv. Anki har allt detta. Hon har självklart varit i dessa områden många gånger förut och hade en bra plan förberedd för hela helgen. Lagom långa promenader och lagom begränsade områden som gav utrymme till stor variation, men ändå med en viss kontroll. 8 mer eller mindre förvirrade fotografer på vift i okänd skog kan ju innebära en utmaning, men vi klarade oss bra.
Lördagen skulle spenderas ute i skogen hela dan så vi fick med oss både frukost och lunch från hotellet när vi lämnade det strax före 7. Det hade precis blivit ljust när vi kom fram till dagens destination och Anki visade oss på några ställen värda att ägna lite tid med kameran samt var och när hon tänkte att vi kunde samlas för lunch.
Idag gick det lite bättre. Efter lite frukost gick jag runt lite på egen hand. En liten sjö som delvis var täckt av is och snö och på marken låg ett tunt snölager. Bara lite vitt, men tillräckligt för att tydliggöra strukturer och ge en novemberkänsla. När vintern är nära, men ändå inte riktigt här.
Skogens lugn smittar och så småningom känner jag att det börjar sippra in genom sinnena. Någonstans har jag läst att träd utsöndrar ett ämne när människor rör vid dem eller kanske bara är nära. Det här ska vara ett trädens självförsvar, men det ska också vara ett ämne som vi mår bra av. Om det är sant eller inte har jag inte fördjupat mig i, men jag gillar tanken och låter mig påverkas.
Det var ganska kyligt så det gällde att hålla igång kroppen. Jag är inte särskilt frusen av mig och var väl klädd, men jag kan inte hantera kameran med handskar så det gällde att värma händerna så ofta som möjligt. Jag hittade några ställen där jag ställde ner stativet och gav mig tid att både se och uppleva miljön. Inga vidsträckta vyer, men i övrigt försökte jag variera mig. Dom raka tallarna på andra sidan sjön speglade sig vackert i sjön och det lilla, lilla summan man måste ligga på marken för att se.
Det blev en riktigt härlig dag. Större delen gick jag omkring på egen hand, men vid lunchtid strålade vi samman och fick i oss rostbiff med potatissallad nedsköljd med en iskall Loka. Lyckligtvis hade jag dessutom en stor och välisolerad termos med kaffe.
När man åker med Zoom fotoresor finns det alltid tid för lite bildredigering och, framför allt, ”bildsamtal”. Alla lämnar in ett par bilder som vi sen gemensamt tittar på och pratar om. Det tycker jag är ett väldigt viktig inslag i workshopen. Det är givetvis fotograferingen som står i fokus, men det är ju framför allt i dessa samtal som man utvecklas. Vi har alla varit på ungefär samma ställen, men ändå har vi sett och tolkat omgivningen på så många olika sätt. I den här gruppen var det väldigt påtagligt och jag tog med mig väldigt mycket av de övrigas bildseende.
Söndag morgon skulle vi försöka fånga dagens första ljus. En tidig morgon, men november är en ganska ”snäll månad” så vi fick sova till fem. Det är ju åtminstone 3 timmar längre än i maj och juni. Då är det ingen lek att fånga både soluppgång och -nedgång.
Dessvärre låg molnen mycket tjocka så någon ljusstrimma eller rosa färger såg vi inte till. Vi fick hålla till god med stranden och skogen i det dämpade, kalla ljuset och för mig var det inget problem. En större sjö och betydligt mer vind innebar en rörelse i vattnet. Det gjorde att dom längre slutartiderna gav fina effekter.
En av de sakerna jag påmindes av i våra bildsamtal var att titta nedåt. Att inte glömma det som fanns vid våra fötter. Den sista dagen hade jag bestämt mig för att heller inte glömma bort det ”ute i fält”. I trädens rötter och gräset som växte under vattnet i den lilla ån såg jag mönster, struktur och färger.
Tyvärr hade vi inte så lång tid på oss den här sista dagen. Jag hade funnit ett skönt lugn i kroppen och skulle gärna ha tillbringat ytterligare en heldag i skogen, men vid tiotiden samlades vi vid stranden och åkte därefter tillbaka till hotellet.
Efter ett sista ”bildsamtal” och lunch var det dags att åka hem. Med mig hade jag en betydligt bättre känsla i kroppen än på fredagen och glädjen av att ha träffat ännu ett gäng med härliga människor som jag hoppas att jag stöter på igen.
Bli först att kommentera