Hökugglan på Ingarö

Vilken söndag det blev!

För oss som är intresserade har det varit känt att det finns ugglor på Ingarö. På sociala medier och Artportalen sprids bilder på hökuggla, lappuggla (!) och kattuggla (ev. även sparvuggla). Ett par av dom brukar uppehålla sig på ett ganska begränsat område och jag funderade redan förra året på att det skulle vara kul att få se och kanske även fotografera någon av dom.

Förra helgen gjorde vi ett första försök. Med fika och kamera i ryggsäcken begav vi oss till Värmdö. Vi hade fått instruktioner om vart vi skulle och när vi kom fram förstod vi att vi var på rätt plats. Ingen uggla, men dock en hel del andra personer med ryggsäckar, kameror och kikare.

Vi tillbringade ett par, tre timmar på plats, men inte ens en talgoxe inom synhåll. Så är det ju med naturen. Vilda djur kommer inte fram på beställning. Naturligt, men visst fanns infann sig en viss besvikelse i kroppen på vägen hem.

Den här helgen hade vi planerat ett nytt försök och i förmiddags gav vi oss iväg. Vi stannade till vid Kvarnholmen och plockade upp ytterligare två förväntansfulla fotografer.

Precis som förra helgen var bilarna många och parkeringsplatserna få så vi fick gå lite extra. När vi kom fram till området fick vi positiva rapporter från dom vi mötte. Jodå, hökugglan är där. Den sitter i lite olika träd och letar efter mat i närheten av kärret. Förväntningarna och spänningen steg. Skulle den vara kvar när vi kom fram?

Det var den! Vi ställde oss i närheten av de andra som var på plats, tittade åt det håll dit deras kikare och objektiv var riktade och – där satt den. En liten bit bort, men väl synlig.

Hökugglan är en relativt liten uggla, 35 – 43 cm, men så otroligt vacker. Mest vit, grå och brunaktig, men intensivt gula ögen och en gul näbb.

Vi, som tittade, höll oss något så när samlade på ett ställe medan fågeln satt i träden framför oss och letade mat. Den verkade inte bry sig om sina åskådare och kom ibland riktigt nära. Det var verkligen fantastiskt att få möjlighet att spendera så mycket tid med den.

Även om ugglan flyttade sig till ett nytt träd med jämna mellanrum och på så sätt gav oss nya fotovinklar fanns dessutom lite möjligheter att flytta sig och få ett nytt perspektiv. Vi hade t.o.m. möjlighet att komma lite högre eftersom vi stod på eller vid ett litet ”berg”. Men det fanns dom som försökte sig ännu högre upp.

Med tanke på storleken på dom här fotografernas kameraobjektiv var det nog ett klokt beslut att överge tanken.

Efter ett tag började det försiktigt snöa. Det ger ju onekligen bilderna ytterligare en dimension även om snöflingorna ibland blir en alltför stor utmaning för autofokus. Då får man istället försöka fokusera manuellt. Tur att ugglor sitter förhållandevis stilla.

Vi spenderade åtminstone ett par timmar med att titta på och fotografera den här fågeln. Jag har aldrig tidigare haft möjlighet att i lugn och ro få möjlighet att studera ugglebeteendet på det här sättet. Det var roligt och intressant att notera hur kroppen är still medan huvudet nästan hela tiden rör sig – snabbt från sida till sida. Jag vet inte om detta är typiskt, men någonstans har jag läst att ugglorna inte kan röra på själva ögonen utan alltså måste vrida på hela huvudet.

Så länge man är i fotobubblan är man rätt okänslig för yttre påverkan, men plötsligt inser man att avtryckarfingret inte längre fungerar – handen är iskall.

Till sist känner vi oss nöjda och drar oss tillbaka. Stigen går precis under den gren som ugglan sitter på, men den verkar inte alls bry sig om oss och sitter kvar. Däremot är det ju så att vår ”promenad” påverkar ugglans mat. Mössen och sorkarna sitter antagligen kvar så stilla som möjligt så länge det går omkring människor i skogen så vår närvaro får sannolikt ändå en viss påverkan på rovfåglarna.

Vi fortsätter spana i träden på vägen tillbaka. Ska vi lyckas hitta lappugglan också?

Jag vet inte om det kan kallas ugglefrossa eller nåt liknande, men plötsligt ser jag något i en tall på andra sidan hygget. Ju längre tid jag tittar desto säkrare bli jag – det är en lappuggla. Jag lyfter kameran, tar stöd och trycker av en bildserie.

Tja, nåt i stil med frossa måste det ha varit – eller?

Så himla likt en lappuggla är ju inte det här.

Åza Skriven av:

4 kommentarer

  1. Gunnar
    6 februari, 2023
    Svara

    Tack för fina bilder och en mysig berättelse

    • Åza
      6 februari, 2023
      Svara

      Tack för din fina kommentar.

  2. Torbjörn
    12 april, 2023
    Svara

    Alltid lika roligt att se dina bilder kopplat till din text Åza.

    • Åza
      13 april, 2023
      Svara

      Tack! Vad kul att du hör av dig. Hoppas du trivs med ”nya livet”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *