Hägrar – en tradition?

Om man tycker om att fotografera fåglar och bor i stockholmsområdet känner man garanterat till hägrarna vid Råstasjön. Vissa av oss gör som många andra; packar ner kameran och beger sig dit en dag då snön ligger vit, medan andra håller sig därifrån just därför att ”alla andra” är där.

Jag har tagit massor av bilder på dessa fåglar vid den här platsen många gånger tidigare år, men jag tycker fortfarande att det är kul och bryr mig mindre om att ”alla andra” tar liknande bilder. Däremot försöker jag begränsa mina fotobesök till tillfällen då det ligger nyfallen snö på marken så att fåglarna får en hyfsat ren bakgrund.

Nu har vi haft fantastiska snöförutsättningar och jag har redan hunnit med två turer till Solna. Som tur är påverkas sällan tunnelbanan av att det kommer stora mängder snö så det är inget problem att ta sig dit även om det avråds från bilresor.

I förrgår morse både snöade och blåste det ordentligt på morgonen och det var alltså perfekta väderförhållanden enligt mig. Jag fick pulsa på oplogade vägar från Näckrosens tunnelbana och jag såg fåglarna redan från backen ner genom det lilla skogsområdet man passerar. Där, i närheten av boxarna man lägger fisken som hägrarna matas med, stod de likt gamla kutryggiga gubbar och gummor i snöstormen.

De tittade förhoppningsfullt upp när jag kom, men jag hade dessvärre ingen mat till dem med mig. Detta konstaterades snabbt och det intresset av mig som jag hade anat försvann snabbt. Här gällde det i första hand att spara energi och då vänder man ryggen mot vinden, sluter ögonen och väntar vidare.

Som väntat var det inte många andra människor där i förrgår utan jag var i princip ensam. Inför dagens besök hade jag dock slängt ut en trevare i fotoklubbens facebookgrupp och jag fick sällskap av Johan.

Han bor nära och är nog på plats lite oftare än jag. I alla fall hade han koll på att det kunde ligga ”bortglömd” mat kvar i boxarna som man kunde ta upp och erbjuda hägrarna i hopp om lite aktivitet. Det hjälpte! Inga större fighter mellan individerna, men i alla fall lite aktivitet (och några av dem fick ju dessutom ett extra mål mat).

Varför är det då så roligt att fotografera just hägrar? Jo, dels är det förstås kul att man kan komma förhållandevis nära. Om man tar det lugnt och undviker hastiga rörelser är det inga problem att komma inom fem meter och om man kan erbjuda en fisk eller två kommer man ännu närmare.

Dessutom är de är uttrycksfulla och fulla av karaktär och att en så stor vadarfågel kan sitta högt uppe i träd eller uppe på en lyktstolpe gör dem rätt så komiska. Jag förväntar mig liksom inte att en långbent, lite halvvinglig fågel ska sitta uppe i granarna på samma sätt som havsörnar. De är helt enkelt roliga att fotografera.

För att något ska räknas som en tradition lär det behövas minst tre regelbundna tillfällen. Med det som grund drar jag slutsatsen att hägerbesök vid Råstasjön definitivt är en vintertradition.

God fortsättning, alla vänner!