En helt vanlig skogspromenad

Igår eftermiddag verkade det som att regnskurarna var slut och jag bestämde mig för att ta en tur med kameran i den nyregnade skogen. Vi befinner oss sedan en vecka i Stugan, som ligger i skogen vid Vänerns strand. Här är naturen nära och normalklädsel är ”skogsbyxor”, fleece och högskaftade gummistövlar vilket gör att ett sådant beslut inte kräver särskilt mycket förberedelse. Det är liksom bara att ta kameran och gå.

Jag har tillbringat många dagar under många år här så jag känner ”närskogens” karaktärer väl oberoende av vilket håll jag väljer att gå. Den här gången tar jag vägen rakt fram från Stugan för att efter drygt hundra meter kliva in i skogen åt höger.

För ett ”tränat öga” går man här på en väg gjord av skogsmaskiner, men egentligen är det en knappt märkbar stig. Det är ganska luftigt mellan träden och marken är täckt av blåbärsris. I år är det riset verkligen fullt av blåbär så jag stannar till, plockar en handfull och stoppar i munnen – GOTT!

På vänster sida finns en grupp stenar täckta av mossa. Av någon anledning dras mina blickar alltid mot dessa stenar när jag kommer den här vägen. Dom är vackra och nu när marken är blöt efter allt regn är färgen på mossar av lavar ordentligt mättad.

Tallarna växer många, höga och raka.

Jag fortsätter in mot grytet. Här bor antagligen en grupp grävlingar. Det skulle kanske även kunna vara räv, men med tanke på att vi ser grävling betydligt oftare än räv är det kanske mest sannolikt att det är Greger med familj som bor här. Jag närmar mig området så tyst jag kan. Inte för att jag inbillar mig att jag skulle kunna smyga mig fram utan att dom märker mig utan mer av respekt. Detta är ju deras hem och jag kommer oinbjuden och troligtvis även ovälkommen.

Grytområdet är stort med många in-/utgångar och det finns gott om spår som visar att det är bebott. Jag hittar ett par hål som jag inte noterat tidigare, men väljer snart (av respekt?) att gå vidare.

Sommaren började torrt i år, men på senare tid har det regnat ordentligt och det märks på många sätt. Blåbären är många och stora och dessutom har det börjat komma svamp. Mitt huvudsyfte är inte att plocka svamp, men jag har självklart inte begett mig ut i skogen utan en liten kniv och påse i fickan. Att bära omkring på både kamera och svamp är dock halvkul så jag stålsätter mig och lämnar gruppen av guldgula kantareller.

Strax efter kantarellgruppen är jag åter ute på grusväg. Den delar sig ett par gånger och jag väljer höger de två första gångerna. Snart kommer jag till hygget på höger sida vägen. Här har man ganska nyligen avverkat. Kanske var det i vintras. Även om jag förstår varför man avverkar skog så blir ju effekten brutal. Från att under många år ha växt till sig så är den plötsligt inte där. Några döda stammar som (väl) lämnats till fåglar och insekter är allt som återstår.

På vänster sida vägen står skogen kvar. Den har annan ägare och dessutom finns skyltar med information om Biotopskydd. Även här är marken täckt av blåbärsris fullt av bär och ännu en näve slinker in i munnen. Dom är minst lika goda på det här stället. Våra egna svenska superbär.

En bit längre fram delar sig vägen ännu en gång. Nu väljer jag den vänstra. Den leder ner till vattnet på ett ställe där det inte finns något hus utan där man utan vidare kan komma hela vägen fram till vattnet. Precis innan jag kommer fram blir jag dock stående. Mitt på vägen framför mig står säkert 20 knubbiga och nyfräscha Karl Johan. Dom kan jag bara inte lämna kvar. Med knivens hjälp konstaterar jag att nästan ingen är maskangripen. Det blir en rätt så tung påse att bära därifrån, men detta är en av mina absoluta favoritsvampar så den kan helt enkelt inte lämnas där på vägen.

Nere vid vattnet växer martallar. Dom drar, precis som mossaklädda stenar, blickar och kameralinser till sig. Bakom tallarna och klipporna är horisonten fri rakt söderut. I öster anar jag Busen och i väster Fogden. Dom är viktiga vägvisare för båttrafiken i det här hörnet av vår största sjö.

På närmare håll kommer en storlom simmande. Vi brukar höra den från Stugan, men för att se den behöver man oftast bege sig hit.

Efter en stund på klipporna vänder jag åter hem. Kassen kompletteras med ytterligare några Karl Johan, men kantarellerna lämnar jag till den/dom som kommer efter mig. Kanske är det någon jag känner.

Efter en vecka i skogen.

Att rensa svamp tillhör inte mina favoritsysselsättningar, men när man kan sitta på solvarmt berg direkt vid sjökanten känns det ändå helt OK. Knivtesterna på plats visade sig stämma och jag behövde inte kasta en enda svamp. Jag fyllde durkslaget med favoritsvamp och korade ”dagens sötaste Karl Johan-rumpa” innan allt hamnade i stekpannan.