Ebrodeltats rosa drottning

– Hörde ni? Det var kungsfiskaren som lät.

– Titta där! Jag tror att det är en dvärgörn.

Att resa ger alltid nya erfarenheter och lärdomar. En fotoresa en extra dimension av båda. En fågelfotoresa med någon som känner igen alla fåglar vi ser och hör ger förstås ytterligare en nivå av allt. 

Vi har nu kommit hem från precis en sådan resa. Niclas Ahlberg har guidat oss runt och visat alla (?) de bästa fotoställens i deltat runt floden Ebro. I första hand stod den ståtliga större flamingon på listan, men den här våtmarken är ett mecka för fåglar och vi har haft oräkneliga tillfällen att fotografera en hel massa arter.

Flamingon har verkligen ett säreget utseende, men det säregna bottnar ju i att fåglarna har fått välja sin partner utan vår mänskliga ”expertis” och därför är anpassade till att klara sig bra. Långa och smala ben, lång och böjbar hals och en lustigt formad näbb. När jag satt och tittade på hur de betedde sig föll kroppsdelarnas utformning sig alltmer naturligt.

Mina förväntningar om en helt rosa fågel stämde dock inte på dessa Större flamingos utan Niclas förklarade att det är den Mindre flamingon som är mer utpräglat rosa och den finns inte i Ebrodeltat.

Det gör dock inte den stora fågeln mindre vacker, tycker jag. Jag fascinerades verkligen av skönheten i både dess utseende och sätt att röra sig – speciellt i det varma ljus som soluppgång och -nedgång ger. De matchade fint den pastelliga färgskalan i molnen och vattenytan; skira, graciösa och svagt rosa.

Med en grupp människor där alla är nya för varandra skulle man kunna tro att samtalen börjar lite försiktigt och trevande. Så var det inte i det här gänget! Stämningen var både hög och god från första stund.

Hur många flamingos som finns i området på vintern vet jag inte, men under häckningen finns det, enligt Google, åtminstone 3000 par och under vintern lär det vara fler. Många fåglar alltså!

Sen finns det fler sorters fåglar.

En av mina övriga favoriter som det fanns gott om var bronsibis. Den fanns även i Zimbabwe, men inte alls i så här stor flockar. Det märktes tydligt att deltat med sina risfält var ett viktigt rastställe för förbiflyttande fåglar – inte minst bronsibis.

I vissa ljusförhållanden ser fågeln nästan svart ut, men för att göra den riktigt rättvisa behöver den ”medljus”. Först då är det tydligt varför den har fått sitt namn (glossy ibis på engelska). Har man inte medljus får man ”nöja sig” med fågelns form och även den tål att fotograferas.

Innan det blir natt och helt mörkt samlas bl.a. ibis och starar i jätteflockar och beger sig tillsammans till sina trygga övernattningsställen. Det känner förstås rovfåglarna till och kärrhöken håller sig nära för att om möjligt få tag på en middag.

Om ibisen är lite stor kan det kanske vara lättare med en stare (eller två eller några tusen)

Jag har följt Niclas som fotograf långt innan vi bokade den här resan och mitt starkaste intryck av hans bilder har varit vadare och det pastellfärgade ljuset. Dessa två ingredienser var självklart en bidragande orsak till att jag ville åka på en fotoresa med just honom som guide och det blev massor av både det ena och det andra.

Både flamingo, ibis och häger räknas till vadare, men att ibis och häger tillhör ordningen pelikanfåglar bidrog säkert till den begreppsförvirring som rådde i vår lilla buss. Mot slutet av resan letade sig t.o.m. en och annan pingvin in i röran (detta tillhör dock ordningen internskämt).

Vi såg tre olika arter av vita hägrar (samt en hel del gråhäger). Den stora egretthägern och de två lite mindre; silkeshäger och kohäger. Otroligt tjusiga, men ack så skygga. Vi fick smyga och huka oss ordentligt för att komma nära.

På en blöt och rätt så ”smutsig” sandstrand fick jag användning för det medhavda liggunderlaget. Sandlöpare, drillsnäppa och skärfläckor gjorde oss sällskap.

Som vanligt blir det väldigt många bilder på en sån här resa – flera tusen. Flamingos står still när de sover och hägrar när de ”födosöker”, men flygande fåglar rör sig snabbt och oavsett om man vill ha skarpa bilder eller medvetet söker en effektfull rörelseoskärpa så är kameran inställd på många bilder per sekund.

Det innebär att resan enbart är ett första steg i processen. Andra steget har jag nu precis genomfört i urval och framkallning av bilder för det här inlägget. Kommande steg återstår: Att reflektera lite extra, fundera & känna och att antagligen hitta en och annan ny favorit att framkalla samtidigt som minnena från resan kommer tillbaka.

Vi hade både bra och varierande förhållanden. Vår sista morgon bjöd på ett starkt och riktigt gyllene ljus och vi satt redo en bra stund innan solen gick upp över horisonten.

Stort TACK, Niclas för ditt engagemang, energi och all ny kunskap. Och tack till mina nya fotokompisars härliga sällskap. Hoppas vi ses igen.