Intryck som djupnat – Svalbard

När man precis kommit hem från en resa är man full av intryck och känslor. Det tror jag är ganska vanligt. Man är också lite trött (samtidigt som man kan vara full av energi). Precis så var det med mig när vi kom hem efter vår resa till Svalbard.

Det var en resa som vi väntat på under väldigt lång tid och resmålet rätt så främmande från tidigare upplevelser. Även om vi varit på Island (som kanske är det som kommer närmast) så var Svalbard så enormt, så väldigt, så storslaget och så häftigt att det direkt gjorde ett mycket stort och starkt intryck.

Några veckor senare håller jag fortfarande på att gå igenom mina bilder. Det är ett stort jobb, men inte alls negativt om man låter det ta sin tid. Tvärtom, uppfylls jag av så mycket starka känslor när jag sitter här på stolen och återupplever resan genom bilderna. Första gången jag testade att spela upp ett bildspel insåg jag att det t.o.m. rann en och annan tår nedför mina kinder. Tänk att vi har fått vara med om detta! Så otroligt häftigt! Vilket fantastisk resmål och så oerhört privilegierad jag känner mig för att ha fått möjlighet att vara där och uppleva dess storhet.

Vad är det då som är så häftigt?

Visst är det häftigt med djuren. Det tycker jag alltid. Att få se vilda djur i sitt rätta element är något speciellt och när man kan göra det på ett hänsynsfullt sätt (vilket jag bedömer att detta var) gör starkt intryck på mig. Men det är faktiskt inte det som skapar de starkaste känslorna. Det är landskapet!

Det enorma landskapet som är så stort att man inte förstår trots att man är där, på plats. Bergen är så höga, glaciärerna så enorma, ”isbitarna” som flyter omkring är ofattbart stora (speciellt den del under vattnet som man ser först när man är riktigt nära).

Jag vet inte hur många gånger jag har berättat om känslan vid den första glaciären, Lilliehöök. Visst var den stor, det såg man ju från fartyget. Men när guiderna försäkrade att vi inte går närmare än 500 meter för att inte överraskas av ”isbitar” som lossnar hade jag svårt att ta in vad dom sa. 500 meter? Det såg ut som max 100. När något är 500 bort och ändå upplevs överväldigande så måste det ju vara OTROLIGT ÖVERVÄLDIGANDE. Ja, Lilliehööksglaciären är ca 40 meter hög – inte 5 (som jag tyckte det såg ut som).

Den här storheten leder också till en paradox – djuren är jättesmå. Elke (expeditionsledaren) pratade om isbjörnar som hon med fingrarna visa var 5 cm stora. Hur hänger det ihop? Jo, när man ser dom från ett säkert avstånd är det så stora (små) dom ser ut. Dom syns ofta som en bit drivved eller isfläck, men rör sig ofattbart snabbt så dom växer sig snabbt stora (och farliga). Polarräven var så liten att jag inte ens såg den (trots att man gjorde försök att peka ut den).

Sen är det ju ljuden, eller brist på ljud. Tyst är det naturligtvis alltid i vildmarken, men det kändes extra påtagligt i det här stora. Hur kan detta stora inte låta? Förutom vind och vågor hörde vi mest bara smällarna och dånen från glaciärisarna. Självklart låter även djuren, men dom är ofta ganska långt borta så ljuden når inte fram (fågelljuden undantagna).

Jag måste erkänna att jag Svalbard har gjort ett mycket starkt intryck på mig och det djupnar alltmer. Förhoppningsvis stannar den här känslan i mig – förhoppningsvis får jag behålla den under lång tid framåt. Dagens teknik gör det möjligt att ha bilderna lättillgängliga nästan hela tiden. Det uppskattar jag. Den gör det också möjligt att på ett väldigt enkelt sätt dela med sig av upplevelsen till er som vill dela den. Det är roligt. Tekniken gör det också förhållandevis enkelt att göra bilderna fysiska. En dag kanske tekniken (eller jag) har fallerat så att bara dom fysiska bilderna på papper, i en bok, finns kvar. Den dagen ska jag sitta i min soffa med ”bilderboken” i knät och återigen uppleva Svalbards storhet med alla sinnen jag har kvar.